Vet ni.

Jag har funderat ett tag.

Vi byter till ett annat bloggpalats.

Ni hittar mig här!

Vi säger så så länge!

Jag tror att de flesta som träffar mig tänker att jag är en sprudlande, glad tjej. Jag är för det mesta, förhoppningsvis, den mest förhoppningsvisa person du lär möta i hela ditt liv. Men det händer att jag inte är den där mest förhoppningsvisa personen...

Jag är sjukt pessimistisk.

Den mest pessimistiska person du möter.

Just nu.

Jag har ont.

Ont där du inte har ont.

Inte i huvvet.

Ont i dom leder som du tar för givet.

Dom gör mitt liv så jävla surt.

Handlederna är tydligt jävliga just nu.

Dom är faktiskt ett kapitel för sig.

Om mitt liv vore en saga, skulle mina handleder vara prinsessorna i den här sagan.

Jag har själv valt att jag ska göra det som gör att jag mår bra. Jag har valt att lägga mycket tid och energi på min träning. Det brukar också reta gallfeber på många som inte förstår att jag faktiskt inte har något val. Även läkarna börjar förstå att träning och auto-immuna sjukdomar hör ihop.

Ni som inte vet så har jag Psoriasis Artrit som ibland är så jävla jävlig.

Jag tränar 4-6 ggr/v när jag mår bra i min sjukdom (vilket inte inträffaar så ofta som jag vill) 

Vad är en auto-immun sjukdom?

Varför är den så vidrig? Tja, om man älskar träning och vill prestera så hör den till kategorin "vill inte ha den".

Auto-immuna sjukdomar är ett samlingsnamn på ett symptom där kroppens försvar skenar och ditt immunförsvar attackerar plötsligt dig själv.

Vad gör man? Eftersom man vill ha ett så nornalt liv som möjligt, så gör man det som krävs av en. Man sitter hemma och gråter av smärta, man sitter hemma av sorg, man sitter hemma på grund av "maginfluensa" därför att man skiter som en lös kanon...

Men vad spelar det egentligen för roll?

Jag har bara det här livet.

Jag vill göra det mesta av det.

Ibland vill jag inte umgås.

Ibland måste jag sova.

Vi säger så!!

Beror ju helt och hållet på. Vad man har för avsikt. 

Med att lyckas.

Min avsikt att lyckas, är något lagt på hyllan.

Vi tar det sen.

Det finns annat som tränger sig på.

Det handlar om livet, som pågår. Hela tiden. Man måste hålla sig ovanför vattenytan om man vill vara med. Då kan man inte hålla på att förverkliga sig själv. När andra sjunker.

Så vi lägger det i åsido.

Det blåser runt om mig. Jag försöker hålla mina fötter kvar, så att andra kan klänga sig fast i det som är tryggt. När det blåser.

När verkligheten är hård och kall, då är det skönt att hålla händer och stå emot. När det blåser.

Därför borrar jag ned fötterna, än djupare, för att de som behöver skall kunna klänga sig fast. I blåsten.

Det är ingen uppoffring. Även om det låter så. Det är helt självklart. Det är bara ett måste.

Jag lyckas.

Varje dag.

Gläds med det.

Det andra kan jag lyckas med sen.

När det har lugnat ned sig lite, i blåsten.

Vi säger så så länge!

Har ni ens tänkt på det?

Att tiden går fortare när man har roligt.

Allt som är luststyrt går per automatik mycket lättare och upplevs lite roligare än annat.

Just nu är allt som inte har med "måsten" och "jag borde ha" så himla mycket roligare.

Att tvätta och städa, handla och laga mat är så fruktansvärt oskojjigt.

Jag borde.

Hur ändrar man fokus.

Hur gör man?

Just nu sitter jag och klipper musik till mitt nya zumba pass.

Ni vet att jag utbildat mig till zumbaintstruktör?

Inte.

Då tycker jag att ni skall komma och prova på ett gratispass!

Vi säger så så länge

Är som en galopperande häst.
Med ett stort idiotgarv.
Hela tiden.
Fattar ni?
Hela tiden.
Vidöppet halloj.
Vad är det som egentligen pågår?

Vi säger så sålänge.

vi har valt helt rätt.

Att flytta.

Det känner jag nu, så här i efterhand.

När jag har varit ned till SurStockholm en snabbis.

Det är absolut inget fel på väder eller sällskap.

Missförstå mig inte.

Vi hade en jättetrevlig kortweekend jag och min flick-kompis.

Vi åt gott.

Drack gott.

Mös med katten. (eller vi försökte, men Ralf-katten var inte lika med på noterna)

Solen sken.

Stockholm bjöd på och levererade en av sina mest genomtänkta bilkö.

Vi hann se på tv-serier.

Då förstår ni.

Det är omöjligt att älska Stockholm.

Lättare att ogilla.

Det finns än dock guldkorn i Stockholm.

Mina kompisar.

Restaurang Ljunggren.

Spicytuna fishroll.

Ginger Coctail.

Det finns inget godare.

I hela världen.

Punkt.

Imorgon kommer våra nya köksluckor.

En vecka för tidigt.

Vi hann inte stryka på två varv färg på kantlisten.

Det kan inte hjälpas.

Vi säger så så länge.

fint väder.

fina människor.

god mat.

fantastiska skoterturer med magiska vyer.

sol.

kärlek.

Vår fina Majbrasa...som brann, i ca. tio minuter.

Utsikt på morgonen, och Ikaros som gillade snön..skarpt.

Från vår Forest Fox tur bakom berget.

Svettigt. Nervöst. Roligt.

       
Årets första, och sista tur upp till Tapmuk.
 Fjällämmeln mitt uti ingenstans.

MiniLitens strid med boben.

Avrundade med en liten uteritt på Uddlex.

Helgen har varit bra.

Jag är brun.

Jättebrun.

Påminner lite om en sån här i hyn. Precis som Pappan

Vi säger så länge.

Här är mina tre förslag till kökstapet.

Nu är det upp till Pappan att välja.

Det är de här tre.

Inga andra.

Punkt.

 1.    2. 3.   

Alla är lika fina.

Nå?

Ett, två eller tre??

vi säger så så länge