Jag tror att de flesta som träffar mig tänker att jag är en sprudlande, glad tjej. Jag är för det mesta, förhoppningsvis, den mest förhoppningsvisa person du lär möta i hela ditt liv. Men det händer att jag inte är den där mest förhoppningsvisa personen...

Jag är sjukt pessimistisk.

Den mest pessimistiska person du möter.

Just nu.

Jag har ont.

Ont där du inte har ont.

Inte i huvvet.

Ont i dom leder som du tar för givet.

Dom gör mitt liv så jävla surt.

Handlederna är tydligt jävliga just nu.

Dom är faktiskt ett kapitel för sig.

Om mitt liv vore en saga, skulle mina handleder vara prinsessorna i den här sagan.

Jag har själv valt att jag ska göra det som gör att jag mår bra. Jag har valt att lägga mycket tid och energi på min träning. Det brukar också reta gallfeber på många som inte förstår att jag faktiskt inte har något val. Även läkarna börjar förstå att träning och auto-immuna sjukdomar hör ihop.

Ni som inte vet så har jag Psoriasis Artrit som ibland är så jävla jävlig.

Jag tränar 4-6 ggr/v när jag mår bra i min sjukdom (vilket inte inträffaar så ofta som jag vill) 

Vad är en auto-immun sjukdom?

Varför är den så vidrig? Tja, om man älskar träning och vill prestera så hör den till kategorin "vill inte ha den".

Auto-immuna sjukdomar är ett samlingsnamn på ett symptom där kroppens försvar skenar och ditt immunförsvar attackerar plötsligt dig själv.

Vad gör man? Eftersom man vill ha ett så nornalt liv som möjligt, så gör man det som krävs av en. Man sitter hemma och gråter av smärta, man sitter hemma av sorg, man sitter hemma på grund av "maginfluensa" därför att man skiter som en lös kanon...

Men vad spelar det egentligen för roll?

Jag har bara det här livet.

Jag vill göra det mesta av det.

Ibland vill jag inte umgås.

Ibland måste jag sova.

Vi säger så!!