Vaknade i ottan, av att solen sken rakt in i ansiktet.

MiniLiten satt och små pratade för sig själv i sängen. 

Det låter så roligt, bara en massa rappakalja. Om man inte hörde så väldigt bra, skulle man tro att hon faktiskt förde ett riktigt samtal.

Ett samtal utan ord, och bara en massa ljud. 

Hur som helst.

Klockan var dags att stiga upp.

Kaffe känns bra i magen just nu.

Jag måste äta en tidig, frukost.

Vilket jag gör i stort sett varje dag.

Men idag är det viktigt. 

Träningen börjar tio idag. Så då gäller det att ha tankat på ordentligt innan.

Jag ska börja dricka vatten också.

Därför att solen skiner stort, och det lär bli varmt idag.

Varmt-vätskebrist.

En något överladdad Mini på balkongen. En nyklippt liten.

Vi säger så så länge.

Repeat.

Ibland är det skönt att vakna på morgonen, av ett alarm.

Sen inser man att det inte är ens eget alarm. 

Win!

Men MiniLiten hinner ju vakna ändå, för att pappan har en reaktionstid på 7 och en halv sekund.

Så det är bara till att kliva upp.

Det gör inte mig nåt. 

Dagen är lång och full av möjligheter.

Jag har två möten inbokade, på skolan och förskolan. 

Jag bör laga lite matlådor inför veckan.

Jag borde vika tvätten. 

Dammsuga.

Städa.

Ni fattar. 

Det finns alltid sysslor.

Men sen har jag ju förstås ett val. 

Nästa helg åker vi upp till Arre för att begrava min mormor.

Vi bilar.

Jag, EmmaRis och Papi.

Det kan ju faktiskt bli ganska trevligt.

Vad har man på sig på begravning, nuförtiden?

Vi lever ju i dä twäntyförst sentjury.

Så sorgflor och svart långklänning går bort.

Men jag vet faktiskt inte. Finns det någon regel?

Nu måste jag kicka igång den här dagen.

Vi säger så så länge.