Klippte håret.

Jomen visst.

Det blev kort.

Igen.

Det blir nog bra.

Jobb imorrn.

Kul?

Joda, det blir nog bra.

allting blir bra.

Oftast.

Kökssoffan?

Jodå.

Det blev bra.

Tycker då jag.

Klart på tio snabba.

Före:

Efter:

Det blev inte lika bra som när mamma gör det.

Men det duger.

Det blir nog bra.

Vi säger så så länge.

lite trött

Som sig bör.

Kom hem kring halv tolv.

Då gav vi upp. Ljudet var värdelöst.

Väldigt värdelöst.

Men innan vi kommer dit.

Jag och Ris tog tvärbanan ned till Mårtensdal och parkerade oss på Texas Longhorn.

Såg framemot en  sjukt god köttbit.

Texas Longhorn är ju lite famous för sitt kött.

Vi körde all in och beställde in en kanna Margaritas.

Woot woot.

Herre min gud vad vi svepte Margarita.

Vi är starkt övertygade om all avsaknad av alkohol i den kannan. Nothing happened.

Jag åt en Ladies med en del friterad potatis.

Hej ont i magen!

Maia kom ned och hjälpte oss att tömma kannan och sen tog vi tvärbanan upp till Arenan.

Herre jävlar vilket massivt bygge.

När vi kom dit gick vi raka vägen till puben. Svepte den blaskigaste starkölen på länge, och skyndade därefter till våra platser.

Robyn ägde.

Winnerbäck hade lagt till med nåt slags råskenroll-manér och Kent lyssnade vi bara två låtar av.

Ljudet var under all kritik och vi satt ganska högt upp under taket.

En allmänt dålig upplevelse av något som kunnat vara så bra.

Men allt som allt hade jag jättetrevligt och med trevligt sällskap är det svårt att ha tråkigt.

Idag har jag spontan köpt en kökssoffa.

Bara så där.

Super duper fin, kommer den att bli.

Har beställt det här tyget.

Samt stoppning, 5 cm...kan bli lite tjockt. Men va satan. Mjukt ska det va.

Den går att bädda i.

Grattis brorsan.

Du har en given sovplats hädanefter.

Den är din!

Snart ska vi åka å träna, jag och Tommy Lee.

I super-idiot-hettan.

Kanske ska svepa en vätskeersättning?

Vi säger så så länge.

Inte Bellmansstafetten.

I Wish.

När, LCHF-loppet.

Tyckte att det var en bra ide i våras att anmäla mig till LCHF-loppet.

Jag äter inte enligt LCHF-metoden längre.

Mer åt Paleo. Stenålderskost.

Min mage är inte alls lika knorrig och uppblåst, nu när jag skurit ned och nästan helt tagit bort mejeriprodukter och kolhydrater.

Så, ut till Djurgården, hämta nummerlappen och vänta tills loppet kör i gång, springa loppet, ta bilen hem igen och göra mig i ordning för kvällens roligheter.

Sovmorgon, frågar ni?

Tror ni?

Nej, jag tänkte väl det.

Det känns kommer aldrig att förändras. Trots långa, slitande samtal. Stöta och blöta. Vrida och vända.

Kanske någon har ett tips?

Hur får man maken att fatta att han inte har ensamrätt eller allra störst behov jämt, jämt, jämt att sova någon timme extra på morgonen.

Behöver inte alla det, finns det något rättvisemönster man kan följa eller ska man vara lite give and take när det passar?

För just nu, öser jag ur min källa, ger bort, ger bort till höger och vänster, barn, man , hund.

Snart är spannet tomt.

Kärlet urholkat.

Kvar blir en bitter jävla surkärring som hatar livet.

Grattis P!

Kul!
Ser framemot den!

Nu ska jag hjälpa Mellan med barret.

Hon ska följa med och hejja fram sin gamla sur-kärring-mamma till mål.

Vi säger så så länge!

det är bara att inse.

Den där semestern som man längtar efter, trånar efter hela jävla året.

Den kan man lika gärna vara utan.

För att vila upp sig? Pff.

Glöm det.

För sömn är i stort sett ett minne blott.

Att kliva upp före klockan sex varje dag, samma sak.

Byta och mata bebis.

Ut på morgonpromenad med Arrak, fort fort.

Hem, ställa iordning frukost, packa matsäckar till diverse utflykter med skolan, klä på Liten.

Slänga in en tvättmaskin.

Väcka Stora! Upp nu! Stäng av youtubes. Du kommer att komma försent annars.

Mellan, gå och byt kläder, de lovar regn idag. Det funkar inte med kjol och linne då, bara för att det är sol just nu.

Liten, stäng av tv:n och sätt dig vid frukostbordet.

Arrak gå ned från soffan och släpp MiniLitens leksaker.

Koka kaffe, äta frukost, om jag hinner.

Byta blöja på MiniLiten som håller på att få tänder.

Ja, ni kan föreställa er en smärre katastrof innan hon blivit ren och bytt på.

Bajs, bajs överallt.

Strax före åtta, om man har tur, kommer P ut ur sovrummet och sätter sig buttert vid matbordet med en kopp kaffe.

Tassar mest på trötta, besvikna tår runt P för att inte locka igång ett bråk.

Det är jättelätt att sätta igång ett bråk med honom.

Nån kan säga något i fel tonart, med fel ord eller bara titta på honom med fel blick.

Då är cirkusen igång.

Jag är oerhört less på att känna att man måste tassa runt.  på något sätt känner jag att jag av den anledningen väljer att inte berätta hur jag känner angående min frånvaro av semestervila, att alltid vara den som kliver upp och röjer med hundar, ungar och hushåll.

Det är förstås inte alltid till hundra procent jag, men under semestern nu..absolut.

Och.

Jag är precis lika jävla in till själen trött.

Jag försöker att ta hand om mig själv på alla sätt som tänkbart är, går och lägger mig i tid på kvällarna för att inte känna mig så fruktansvärt trött dagen efter, medans P kan sitta och spela dataspel var och varannan kväll fram till sena timmen.

Är det då rättvist att det är han som alltid, och då menar jag ALLTID är den som får sova på morgonen.

För att han är trött.

Jag är ledsen.

Förut var jag arg.

Innan det var jag säkert ganska bitter.

Men nu är jag bara så ledsen.

Och trött.

Hade så gärna velat få en dag, bara för mig själv. Ensam, hela dagen.

Men P skulle med jävulens våld åka till Skansen(?!) med sin mamma och Liten, som behöver ensamtid med sin pappa.

Håller med om det, men nu är de ju inte ensamma ändå. Såatte....MiniLiten hade lika gärna kunnat följa med. kan man ju tycka.

Vaddävver.

Tänker gå och lägga mig och sova nu, medans MiniLiten sover.

Så det så.

Vi säger så så länge...

Jag har skaffat linser.

Därför att:

A. Glasögonen är i vägen när jag är sportig.

B. Glasögonen är alltid, och då menar jag alltid, onödigt skitiga.

C. De ligger aldrig där jag såg dem sist, jag hittar dem sällan och aldrig.

D. Man kan inte ha solglasögon på sig när man kör bil, om man inte kör med dubbla glasögon. Sorry, syrrot, aint cool!

Så, linser känns som ett smart alternativ.

Vi får se.

Efter ett par timmar med linserna i, kändes det som om någon skottat in tre spadtag av sand i ögonen.

Får utvärdera och återkomma.

När jag kom hem, var det heeelt tomt i läggan.

Nice.

La mig i soffan med Ajpääden och kollade säsongsavslutningen av True Blood.

Dubble Nice.

Sen sov jag en timme.

Efter det kom alla hem, från skola och dagis och hej-jag-är-så-rastlös-så-att-jag-måste-hälsa-på-på-jobbet.

Vi åkte till Heron City och köpte gymnastikskor till Stora och Mellan, samt ett par vanliga utegympisar till Liten.

Avslutade hela spektaklet med att köpa skitmat på Donken till barnens stora glädje.

Jag hoppade över.

Förstås.

Klockan sex i afton var vi och kollade på en lägenhet.

Nu jävlar blir det ett lägenhetsbyte.

Det här var en exakt likadan lägenhet som innan, i samma hus, fast på sjätte våningen.

Toaletterna var mycket, mycket fräschare. Badkaret var utburet och nuvarande hyresgäster hade tvättmaskin i sitt stora badrum.

Mycket viktigt för P att se, att det visst gick att ha en tvättmaskin i lägenheten.

Konstigt att han tyckte det var i stort sett avgörande, då han så sällan använder mackapären.

Nåja.

Det känns skönt att bytet är i rullning.

Kanske. Kanske.

Det är ett fyrbyte, och mycket som skall klaffa.

Så.

Bara å hålla tummarna nu.

P har varit hemma hos RidgeRules och hämtat käk till Arrak, som nu ligger helt utslagen i soffan.

Jag hade beställt ett fästinghalsband, tillsammans med Maria.

Superduper fint.

Hoppas bara att det funkar också. Så dags nu när säsongen är över. Får testa nästa sommar ifall det funkar.

Annars är det ju alltid fint med lite bling.

Lägger upp en bild på det imorrn.

För nu är den här hönan trött.

Vi säger så så länge.

det är färdigt med att försvara barnens far.

Han får stå för det han gör och inte gör.

Det blev lite svårt för honom att förklara hur han tänkte, när jag konfronterade honom med RedBull och Nutrilett-historien.

Ehh, öhh...jag såg det inte som en så stor grej!

What?

Det är en åldersgräns på RedBull av en anledning och Nutrilett ska inte ges till barn. Enkelt!

Ett för mig ganska solklart fall av ett par getter missing in action.

Att jag inte har det minsta lilla förtroende eller tillit för mina barns far grundar sig i händelser genom de senaste tio åren.

Det kommer inte att ändras.

Därför han saknar helt enkelt förmågan.

Jag är färdig med att rädda honom.

Låta korthuset falla.

Annars gick det rätt bra.

Jag vet att det jag/vi står för och gör för barnen är det rätta och det jag/vi behöver göra i fortsättningen är att stå för den tryggheten och värmen som de behöver.

Imorgon ska vi åka och titta på en större lägenhet.

Ett fyrbyte.

Om vi vill ha den skrivs papper A.S.A.P

Det betyder att vi mest troligt, väldigt snart har 121 kvm att bo i.

Woop Woop

Allt går åt rätt håll.

Jag är så nöjd, med mitt liv, min familj, mitt jobb, vår framtid.

It´s all good.

På tal om good.

Har ni  inte börjat se den här serien är ni galna.

Oerhört underhållande!

Se och le!

Vi säger så så länge!

fo real?

Det här är så fantastiskt störande.

Att vara så trött.

Hela tiden!

Att sova? Om det hjälper?

Pff.

Sällan Stellan.

Det hjälper inte ett dugg.

Jag är lika trött när jag vaknar som när jag somnar.

Det är ett under.

Kaffedrickandet har tagit löjeväckande proportioner.

Det enda som det har medfört är ont i magen.

Jag måste komma på något annat.

Imorgon ska jag gå på samarbetssamtal nr 3 i ordningen med Stora och Mellans käre far.

Det ser jag framemot.

I got some real shit to talk about.

Skenhelige satan.

Tänker man sunt, när man låter sin tioåriga dotter springa fullt malmskillnadsgatan-sminkad på stan, köper RedBull och andra energidrycker till sin tolvåring samt Nutrilette-bars till tioåringen? Hur tänker man då?

Att låta sin dotter, som redan har a shit load of jobbigheter och dåligt självförtoende, ha en youtube-kanal där hon kan lägga upp hauls och get-ready-with-me videos som skulle bli ett alltför lätt target att skicka sågande kommentarer till.

Hon skulle ha väldigt svårt att tackla hårda ord och taskiga kommentarer.

Som tioåring kan det vara svårt att tackla sån skit.

Jag kan säga att jag har stängt ned hennes youtube-kanal och förklarat för henne varför. Hon förstod.

Istället har jag hjälpt henne att starta upp en blogg, där man kan läsa om hennes ditt å datt.

Läs här!

Lilla lillfis.

Jag kommer att läsa med jämna mellanrum och hålla koll på vad hon postar och lägger upp för nåt.

Vi säger så så länge!

Som löpare.

Midnattsloppet.

Som jag har gruvat mig.

Länge.

Jag har tränat, visst serru. Men sprungit en mil?

Inte direkt.

Sist jag sprang en mil, på en gång, var hmmmm...få se nu. Jo!

2007

Därför kändes det lite extra svårt.

Jag menar, att inte ha sprungit den sträckan man har framför sig. Kännt på den.

Vi var på plats i galet god tid.

Jag skulle befinna mig i startfållan kl 22:10.

Starten skulle gå 22:55.

Jag hade god tid på mig att stå och glo, iaktta andra löpare.

Försökte övertyga mig själv, I Can Do This!

I startgrupp 7A, blandas kreti och pleti.

Bottenskrapet.

De som har viljan.

Tvivlet började pocka på.

Vad faan har jag gett mig in på?

Ni vet hur det funkar.

Hjärnan mindfuckar sig själv.

Jag har hela tiden intalat mig själv, att det absolut är möjligt att ta sig runt Midnattsloppet utan att vare sig dö eller komma sist.

Det har varit min största fasa... Att vara sämst av de sämsta. Att komma sist.

Började pilla med min låtlista, jag måste nämligen springa med musik.

Jag är en blyg löpare.

Kan inte ta kontakt med publiken, vinka och tjoa när man springer förbi.

Så var det dags.

Vi gick som lamm mot slakt, framåt mot startlinjen.

Tuff diskomusik pumpade ur massiva högtalare, Överladdade konfrencieer som gastade i sina mickar.

Fy faan.

Pang.

Jag tog ett par djupa andetag, och så fanns det ingen återvändo.

Det luktade gubb - och tantsvett hela vägen.

Tog rygg på en tjej med en lång fläta, som såg ut att ha tränat ungefär lika mycket som jag.

Jag sprang om henne sista kilometern.

OCH, jag tog mig i mål. På en jättebra tid, enligt mig själv. 1:08.

Jag hade sagt till mig själv att jag åtminstone skulle ta mig förbi tidspärrarna. 23:38 vid Sofia Kyrka. Samt 00:03 vid Duschbilen strax innan 8 km. Pff, lätt.

(foto: Midnattsloppet)
Nästa år, då ska jag ner under timmen, har jag tänkt.

Vi säger så så länge.