Vi kommer inte sätta oss i bilen och vara otaggade på att köra tillbaka ned till SurStockholm.

Vi har flyttat nu.

Det känns väldigt overkligt.

Idag klockan åtta skall vårt flyttlass lastas in i huset.

Då är det på riktigt på riktigt.

Vårt hus är helt fantastiskt.

Jag älskar det.

Det har bara en sak jag inte tycker om.

Vävtapet.

I hela jävla huset.

Mörkt brun, murrigt röd och saftigt grön.

Eller en tapet som ser ut som korg.

Brun den också.

Vit vävtapet i hallen.

Skabbigt och fullkomligt vidrig.

Jag tänker renoveringstapet och Werner ( färgsprutan).

Så fort som möjligt.

Men fattar ni?

Vi bor i Arvidsjaur.

I hus.

Nu måste Pappan få ett jobb här uppe, så att han också kan komma upp och bo i vårt hus.

Långdistans-äktenskap känns inte så bra.

Jag skriver när jag hinner och har för avsikt att lägga upp bilder på huset.

Vi säger så så länge.

Den här bilden säger mer än tusen ord!

Vi säger så så länge!

Dagarna går åt.

På ett mystiskt sätt.

Till ingenting.

Jag hinner ingenting.

Kommer inte ihåg någonting.

Jag tror att jag håller på att utveckla Alzheimers, eller så har jag ett glioblastom.

Så är det säkert.

Nu när livets glada dagar äntligen skiner i mitt ansikte, så är det väl helt på sin plats att jag får någon typ av sjukdom med dödlig utgång.

Det är inget att skoja om, jag vet. Dör gör vi allihop, förr eller senare. Jag vill bara leva mitt liv som jag vill innan jag kastar in handduken.

Långt bort i horisonten drar det ihop sig till oväder, och jag känner mig inte förberedd.

Inte rustad.

Inte än.

Vi säger så så länge.

Alltså vi gjorde det bara!

Vi köpte möbler på blocket.

Eftersom våran enormt vidriga soffa inte skall följa med upp till Arvidsjaur.

Over my dead body, om man så säger.

Så jag har hängt ett tag på blocket och vips, en tresits soffa, en fåtölj och en fotpall för 1500 riksdaler.

Det enda vi ska göra är att byta tyget på samtliga.

Då kommer vår soffgrupp se ut si så här:

Skön fåtölj som lätt rymmer två pers, stor soffa och praktisk fotpall.

Win!

Vi säger så så länge.

Alltså.

Vi säger mellan tummen och pekfingret att det är en vecka kvar innan vi flyttar.

En eller två dagar hit eller dit.

Men jag strejkar.

Jag kan inte packa.

Det kommer aldrig att rymmas.

All skit som vi har.

Vi har så mycket saker.

Flyttfirman kommer att totalvägra.

Eller det kommer inte att rymmas.

När jag bokade flyttfirman angav jag att det rör sig om en lägenhet på 120 kvm. En femma. Man tänker ju att flyttfirmor har flyttat bohag förut, och räknar i runda slängar att det behövs ca si eller så stor lastbil eller vad de nu använder sig av.

Skulle jag ha nämnt att det bla är 4 sängar, 4 cyklar, 1 tvättmaskin, 1 diskmaskin, fem triljarder flyttkartonger, soffa, köksbord (mastodontstort), köksstolar, vapenskåp, 3 datorer, 4 tv apparater...

Det här skall alltså samflyttas med ett annat bohag som skall vidare till Kiruna eller vart det nu var.

Jag säger. Det kommer aldrig att rymmas.

Som tur är åker jag ett par dagar innan flyttlasset går, så det blir inte mitt problem att lösa med flyttfirman.

Pappan får ta den smällen. Sista minuten packningen, och bära ned alla prylar från övervåningen, städa ur det sista innan de nya hyresgästerna flyttar in.

Jag stressar upp mig.

För det är bara en vecka kvar.

PANIK!

Tar en kaffe, läser en tidning och spelar hög musik för att förtränga.

Ha en fin dag.

Vi säger så så länge.

Idag var alltså den dag som vi skulle packa, och städa ur förrådet uppe och under trappen.

Mjä.

Inte så mycket av den varan idag.

Jag klev upp i vanlig ordning kl 6 med MiniLiten.

Liten smög ut ur sovrummet strax innan åtta.

Vi åt frukost, gjorde oss i ordning och precis innan vi skulle gå ut i parken dök Pappan upp som gubben ur lådan.

Hans sovmorgon.

Strax innan tio.

Jag tog barnen med mig till flygplansparken.

Vi åkte rutschkana, gungade och åkte linbana i en dryg timme.

Sen dags för lunch och vila.

Mamman somnade på soffan och sov en timme drygt.

Jag är vansinnigt trött igen.

Skulle kunna vara biverkning av sprutorna.

Jag tappar så in i nordens mycket hår av den ena.

Så nu måste jag klippa av mig allt hår.

Det gör mig lite ledsen.

Tur att jag trivs i kort hår.

Jag saknar de stora barnen.

Jag saknar att löpträna.

Jag saknar Crossnature.

Jag saknar min mamma.

Jag saknar min pappa.

Min bror.

Min syster.

Jag saknar så mycket.

Har plockat bort det där bandaget nu.

Ska dra stygnen på måndag, så nu har jag bara tejpat över suturerna.

Känns skönt att kunna tvätta händerna.

Är dock väldigt försiktig. Inte överanstränga.

Köpte de sista två förpackningarna Peanut Butter Cup på Coop. Mums till Mamman!

Talade förresten med mäklaren per sms i fredags.

Hon hade pratat med säljarna dagen innan och de hade skrivit på och postat tillbaka.

Så nu är vi faanimej husägare!

Stort.

Nu ska jag hänga lite med Liten och se Sharkboy och Lavagirl.

Vi säger så så länge.

Alltså det här bandaget.

Det skulle sitta i två veckor.

Sen ska man ta stygnen och sen är man fit for fight eller nåt liknande.

Men eftersom jag är den jag är, så blev jag förstås tvungen att linda av handen för att bara kolla, ifall att handen mirakulöst läkt ihop.

Ärret ser jättefint ut, jag gissar att man skulle kunna ta stygnen redan nu. Men handen. Den är inte fit for fight.

Jag är öm i fingrar och handflata, förstås.

Så jag har lindat om handen igen.

Jag förstår att man har ett jättepaket på handen, på grund att man faktiskt skall låta bli att använda handen.

Så ni som skall operera er, för karpaltunnelsyndrom, i framtiden.

Rör. Inte. Omläggningen.

Det är joxigt att ha handen lindad, men man har det av en anledning.

Men jag tycker att jag har en så jäkla bra anledning till att inte ha handen lindad.

Det är så svårt att flyttpacka.

Nu är jag så vågad att jag bara berättar för er som inte redan vet eller fattat.

Vi har köpt hus och skall flytta om exakt 15 dagar.

Jag sover som en kratta, har konstant ont i magen. Jag är så nervös.

Det känns för bra för att vara sant, och då brukar det också vara så.

Jag har sagt upp mig från mitt arbete, vilket känns så himla tråkigt.

Men tänk vilken livskvalitet istället.

Vi flyttar 100 mil norrut.

Till Arvidsjaur.

Metropolen.

Här ska vi bo.

Renoveringsobjekt.

Vart ska man börja??

Hur bygger man en vägg??

Hur mycket takfärg behövs?

Vilket el-bolag ska man ha?

Internet?

Vi längtar då.

Stora längtar så mycket att han blev tvungen att skolka första gången i sitt liv igår.

Om han gör om det?

Nja.

Inte på ett tag tror jag.

Vi säger så så länge.

Den här helgen spenderade vi i Eskilstuna.

Hos min bästaste kusin Åsa och familj.

Vi har ätit god mat, druckit god läsk och umgåtts.

Papporna tog de äldsta barnen och åkte till Kokpunkten på lördageftermiddag.

Jag är så sjukt avis. 

Men eftersom jag är opererad, fortfarande inlindad som värsta julklappen, så fick jag ägna mig åt mindre upphetsande saker.

IKEA.

Jag är ledsen, men jag njuter inte för en endaste sekund.

Jag vet att Åsa fullkomligt älskar att strosa runt på IKEA.

Jag tror att hon fick lite av sin craving mättad.

En bråkdel i alla fall.

Hur som helst känns det som att en helg är alldeles för lite.

Tiden går för fort.

Det gör ju det när man har roligt.

Men nu lär det bli länge tills nästa gång vi samlas i huset i Eskilstuna.