Jag glömde i mitt förra inlägg att tipsa om en blogg som jag följer.

Han skriver så fantastiskt och man kan inte sluta läsa.
Han berör och får en att tänka efter både en och två gånger.

Läs!

Bara gört!

http://ikroppenmin.blogspot.se

började med tårar.

Sakta trillade dom ned för mina kinder, krokodiltårarna.

Jag har i och för sig aldrig sett en krokodil gråta, men om de verkligen gör det, så skulle de nog gråta stora, tysta tårar.
Såna som jag.

Jag förlorade kampen.
Kampen om amningen.

Efter att min evighetslånga förkylning tagit ett nytt tag om mina lungor, bihålor och hela mitt väsen, så sinade mjölken totalt.

Jag ger upp.

Orkar inte se och höra den frustration som MiniLiten går igenom, varje gång som hon ivrigt och hungrigt anfaller brösten, där noll och intet kommer.
Jag får ändå kliva upp och koka tillägg och ge henne.
Så det är över.

Första sprutan är tagen efter ett årslångt uppehåll.
Det innebär också att jag inte ens behöver försöka att få ut något ur surtuttarna. Cellgifter går inte ihop med amning.

Jag vet att MiniLiten kommer att må precis lika bra utan min mjölk.

Jag har feber, hostan går inte över och nästäppa med rinnsnor är ett faktum.


Tog mod till mig och ställde mig på vågen idag.

12 kg skall bort.

Jag skall ta bild och mått för att jämföra med under tiden fram till målvikten.

Nu när jag inte skall amma mer, så känner jag att jag kan ta tag i det hela.
I februari får jag börja träna igen.
2013 skall bli ett bra år, på alla plan.

I morse när jag satt och slösurfade hittade jag den här fina speldosan.

Den måste beställas.
Till MiniLiten.
Såå fin.

Jag har blivit besatt av ugglor av nån anledning.

Vi säger så så länge.

05.30 Dags att vakna tydligen.

MiniLiten var utsvulten, trots att hon ätit ett mål mat motsvarande en calskrove.

För er som inte är invigda i norrländskt käk, kan jag berätta att en calskrove är en hamburgare och pommes inbakat i en calzone-pizza.

Rätt mastigt mål med andra ord.

Arrak vaknade också, det betyder att man i raketfart måste klä på sig och ta ut honom för att kissa.

Vilket jag också gjorde.

Men lillbäbisen anade direkt vad som var i görningen och satte sig och kissade precis vid ytterdörren till lägenheten.

Snark.

Vad han däremot inte hade räknat med var att han trots denna bedrift skulle bli tvungen att pallra sig ned för alla tusen trappsteg och gå ut på promenad ändå.

Smart som jag är hoppade jag över att ta med mig både mobil och hemnycklar.

Vår port är låst fram till klockan sex.

Jag kunde med andra ord inte ta mig in i huset igen.

Så efter en kort fundering, ställde jag mig nedanför vårt sovrums fönster och viskropade på maken, som efter tre rop faktiskt öppnade fönstret och hivade ned nycklarna.

Åt en smörgås och drack ett glas mjölk, kröp ned i sängen med MiniLiten på ena sidan och Liten på den andra sidan, och ni må tro att jag somnade gött mellan dessa små element.

Vi vaknade strax innan nio och det var sinnessjukt skönt att få sova.

P har varit på svir hela dagen så jag har roddat här hemma, med det gamla vanliga. Tvätta tvätt, stryka tvätt, plocka smutstvätt, diska diskmaskin, plocka ur diskmaskin, plocka in i diskmaskin, mata bebis, rapa bebis, byta blöja på bebis, söva bebis, mata stora barn, baka sockerkaka, dricka kaffe...ja ni fattar, det gamla vanliga i Bandhagen.

Stora och Mellan har hängt med sina tämligen nyupptäckta kompisar, de bor i trappuppgången bredvid.

Stora och L spelar innebandy i samma lag och kommer väldigt bra överens. L har en lillasyster som är lika gammal som Mellan och de träffades första gången idag.

Stora sover hos L inatt och L:s lillasyster sover här.

P håller på att starta upp en film till flickorna, Liten Netflixar i storsängen, MiniLiten slumrar i barnvagnen, Arrak drömspringer på soffan.

Jag tänker lägga mig på soffan och slökolla på nåt skitprogram på tvn.

Vi säger så så länge.

Helt otroligt, men jag överlevde.

Julen i surStockholm  alltså.

Alla andra överlevde också.

Stora och Mellan åkte upp till Umeå med sin pappa för att fira julafton där.

Jag tror att det blev en lyckad jul.

Åtminstone för Stora.

Hans högsta dröm, att få en ny dator, har nu besannats.

Men i fel hushåll.

Hos pappa.

Där han bor i genomsnitt fyra nätter i månaden.

-Mamma, det förändrar ingenting, försäkrade Stora mig om. Jag vill ändå inte flytta hem till pappa igen.

Han är så smart, min förstfödda.

Det funkade inte som det var tänkt tror jag.

Men, men. 

En ny dator är ju aldrig fel ändå.

Mellan var också nöjd, fastän hon inte fick en ny dator.

Jag menar, får man bara tillräckligt många julklappar, skit samma vad det är i, så kan man göra en nioåring rätt nöjd.

Jag inser att jag har valt fel spår.

Kvalitet före kvantitet.

Stora hade ett lång utlägg igårkväll i soffan, om att vi borde ju krasst sett kunna köpa honom en ny dator i julklapp, eftersom vi har mer pengar än pappa.

Hur menar du då? frågade jag.

Jomen, ni har ju fina möbler och så hemtrevligt här hemma, och vi får nya, fina kläder när vi behöver. Ni har ju mer pengar.

Men lilla pojk, det beror väl på vad man prioriterar! tänkte jag i tysthet för mig själv.

I själva verket är det nog tvärtom, men som sagt. Prioritering.

Liten fick sina julklappar efter Kalle Anka.

Den allra goda-bästaste julklappen var denna.

(bilden lånad från www.jollyroom.se)

När han skulle lägga sig för natten på julaftonskvällen, pussade han sin tornkran godnatt. Det första han gjorde när han slog upp sina blå, var att direkt springa och säga godmorgon till sin älskade leksak.

Ja jisses...

MiniLiten växer och snart är hon tre veckor gammal.

Det börjar forma sig lite rutiner.

Jag börjar ana ett mönster.

Äta, kissa, bajsa, rapa, fisa, sova och sen börjar allt om igen.

Ungefär i den ordningen.

Skönt med rutiner.

Hon verkar må bra iallafall.

Jag får ge henne tillägg, eftersom mina surtuttar inte tillverkar tillräckligt mycket gott.

Det gör ingenting.

Så länge hon mår bra.

Jag fortsätter amma, så länge det går och i den mängd det går.

Arrak då.

Ja herre min gud.

Valpen, som nu testar sina gränser.

Han är riktigt duktig med MiniLiten.

Ibland glömmer han bort sig.

Men han är ju en hund.

Så, man kan ju inte förvänta sig total lydnad och att han ska förstå allt man säger.

Men med lite tjurskallighet, ska vi nog få pli på honom.

Han sover inte inne hos oss i sovrummet längre.

Vi upptäckte att han är mörkrädd.

När vi försökte få honom att sova själv ute i vardagsrummet, så satt han och ylade i flera timmar utanför vårt sovrum.

Andra natten glömde vi adventsstjärnan i köket på, och då var det tyst som i graven ute i vardagsrummet.

Han sov sött på soffan hela natten.

Så nu har vi lampan tänd och får sova ostört.

Eller nästan iaf.

MiniLiten knorrar ju och skall äta lite titt som tätt.

Idag står följande på schemat.

• Vaccinering på Arrak.
• Vägning av MiniLiten på Bvc.
• Sista julklappsinköpet. (Eftersom vi skall ha julafton i januari, när mina föräldrar kommer ned.)

Egentligen skulle man ju ha köpt samtliga julklappar nu, på mellandagsrean.

Det är bra att vara efterklok...

Arrak 12 veckor gammal.

Vi säger så så länge...

Imorgon blir MiniLiten två veckor gammal.

Idag tar vi in julgranen.

Det är kallt ute.

Jag dricker alldeles för mycket kaffe.

Mellan har mammakrejvings.

Stora har köpt en julklapp till sin flickvän.

Arrak har blivit tonåring och är allmänt störig.

Jag håller på att bli förkyld...igen. Hurra!

Det var en kortkort uppdatering från familjen.

men det satt som i sirap kan man säga.

På torsdags morgon, vaknade jag rätt utvilad ändå. Jag hade fått smärtlindring på kvällen och var rätt trött i kroppen, så jag somnade och sov i stort sett hela natten.
På morgonen var vi rätt spända. Skulle det funka idag?

Läkaren dök upp strax efter frukost, och gjorde en undersökning.
Men tapp-jäveln hade inte ruckat på sig det minsta, den hade dessutom växt på sig ett par centimeter. Oförändrat öppen.

SUCK!
Vi stod lite i valet och kvalet.

Fortsätta eller åka hem?

Efter en dividering hit å dit med läkaren, kom vi fram till att vi skulle prova en sista gång med gel. Sagt å gjort.

2 mg Minprostin tjoffades upp i den där oerhört sega tappen.

Sex timmar senare, dags för kontroll.

Nu hade det ändå hänt liiiite.

Men inte tillräckligt.

Öppen drygt 2 cm.

Det var då självaste satan.

Jag bestämde mig för att gripa sista halmstrået, bardkateter.

Den sattes och nu var det bara att vänta. 

P åkte hem för att duscha, och packa med sig lite grejjor.

Det skulle ju ändå ta ett par timmar innan den skulle trilla ut.

Efter en och en halv timme, behövde jag gå på dass. Magen kändes allmänt i olag. Sjukhusmaten är ju si och så. Mycket linser, bönor och sånt som håller magen igång.

Väl inne på toaletten, ploff, så åkte katetern ut.

Jag blev oerhört överraskad, sjukt nervös och nästan lite gråtfärdig.

Jag menar, äntligen!

Nu var jag öppen 4 cm och då är det ju bara att åka ned till förlossningen och ta hål på hinnorna och då är man ju halvvägs typ.

Jag tappade helt fokus, började packa och torka upp blod från golvet, samtidigt som jag pratade med P i telefonen och försökte ta på mig ett par byxor.

Nere på förlossningen tog de hål hinnorna, och fostervattnet forsade ut.

Mycket märklig känsla.

Sen gick allting ganska fort..i min värld iallafall.

Jag började med lustgas, I love it!

Lärde mig ganska fort att andas rätt i den.

Sen fick jag en ryggmärgsbedövning, kände att det behövdes. Hade ju hållit på så länge, så även om det är vida känt att en epidural kan dra ut på förlossningen, så tog jag risken.

Efter ett par timmar, som bara flöt förbi i vintermörkret, så fick jag ett värkstimulerande dropp då värkarna var lite slöa.

2:44 föddes vår fina flicka.

Alldeles felfri.

Helt perfekt.

Världens mest underbara MiniLiten.

Hon kom ut till slut.

Nu har det gått en dryg vecka sen hon kom till världen.

Det har varit en ganska jobbig start.

Den storyn tar jag en annan dag.

Vi säger så så länge..

Henne har jag i magen.

Bebisen som inte ville komma ut.

Sitter uppe på avdelning 63 på Södersjukhuset och blickar ut genom fönstret.
Snön ligger tung över ett kallt SurStockholm.

Igår kom vi in till förlossningen för att försöka locka ut vår lilla tös.
Det har varit en massa fejjande med CTG-kurvor, Cytotec-huttar och annat kollijokks.

Läkare och barnmorskor som känt och dragit i livmodertappen, som verkligen stått pall för allt.
Från klockan elva i går morse har det hänt typ...ingenting. Trots allt stök och bök.
Jag känner mig överkörd, uppäten, uppkastad och sliten.
Därför valde vi att ta en paus i detta påputtande.
Jag skall försöka sova och samla kraft, så får vi se vad som händer imorgon.

Har en ganska stark känsla av att det inte kommer att ha hänt ett skit med den där livmodertappen.
Jag sätter tusen triljarder spänn på att den kommer att vara ca. 2.5 cm lång, rätt stram och på dåligt humör och inte alls medgörlig.
Jag kommer med största sannolikhet vara öppen ungefär 1.5 cm.
Kul!

Då kan jag informera herrskapet om att jag packar mina väskor och åker hem.
För att ha värkar, såna där förvärkar i ett par dygn, pressa livmodern till total utmattning och sen ha en utväg kvar - kejsarsnitt. Aint gonna happen, dude!

Hell No!

Skulle inte tro det.

Just nu lyssnar jag på Holoscene med Bon Iver, kväver gråten i halsen och längtar efter mina barn och min hundvalp.
Väntar på att maken skall dyka upp, med rena underbrallor och rena sockar.

Kasslertrosorna måste av.
Ni vet, dom där nättrosorna med de gigantiska blöjorna som de kränger på en.
Huvva.
Jo, jag längar efter min make också. Förstås.

Fortsättning följer.

Jo, förresten..håll tummarna för att livmodertappen ger med sig under natten och vi kan fortsätta den här oerhört utdragna igångsättningen imorgon!

passerade bara sådär...

Finaste Mirjam och Nahla kom förbi och förgyllde min dag. Fick lite nya krafter. Det är bra.

Jag har nämligen tappat gnistan nånstans.

Den ligger säkert under sängen, tillsammans med dammråttorna.

Familjen har fått stå ut med en gråtande ( i parti och minut), skrikande och svärande, höggravid mamma hela helgen.

Mest har jag sovit i och för sig.

När jag inte bakade lussekatter, som blev enormous.

Man nöjer sig med en kan jag informera om.

Det där pepparkakshuset får vi ta en annan dag.

Valpen då..

Fina, lilla busfröet.

Som jagar barnen över barnen, biter dom i byxbenen eller varför inte en arm?

Det lär nog ta ett tag innan de lär sig hantera honom, eller honom dem.

Han är ju helt övertygad om att de leker med honom.

Självklart tar han tillfället till akt!

Inte så lätt att förstå alltid, för en liten valp.

Vi pratar mycket om hur man skall bete sig när han eldar upp sig, men det är nog lättare sagt än gjort.

Det bli mycket NEJ!

Ofta får jag, mamma, rycka in och nypa honom i läppen.

Då hajjar han.

För det mest iallafall.

Han blir jätteledsen, och gråter en skvätt när jag ryat åt honom.

Dåligt samvete, det vet jag hur det stavas.

Fasen, vad det är svårt att uppfostra hund.

Så här kan man ju också lära Arrak att sova i sin lilla bur..bäst att passa på och ta sig en lutare!