men det satt som i sirap kan man säga.

På torsdags morgon, vaknade jag rätt utvilad ändå. Jag hade fått smärtlindring på kvällen och var rätt trött i kroppen, så jag somnade och sov i stort sett hela natten.
På morgonen var vi rätt spända. Skulle det funka idag?

Läkaren dök upp strax efter frukost, och gjorde en undersökning.
Men tapp-jäveln hade inte ruckat på sig det minsta, den hade dessutom växt på sig ett par centimeter. Oförändrat öppen.

SUCK!
Vi stod lite i valet och kvalet.

Fortsätta eller åka hem?

Efter en dividering hit å dit med läkaren, kom vi fram till att vi skulle prova en sista gång med gel. Sagt å gjort.

2 mg Minprostin tjoffades upp i den där oerhört sega tappen.

Sex timmar senare, dags för kontroll.

Nu hade det ändå hänt liiiite.

Men inte tillräckligt.

Öppen drygt 2 cm.

Det var då självaste satan.

Jag bestämde mig för att gripa sista halmstrået, bardkateter.

Den sattes och nu var det bara att vänta. 

P åkte hem för att duscha, och packa med sig lite grejjor.

Det skulle ju ändå ta ett par timmar innan den skulle trilla ut.

Efter en och en halv timme, behövde jag gå på dass. Magen kändes allmänt i olag. Sjukhusmaten är ju si och så. Mycket linser, bönor och sånt som håller magen igång.

Väl inne på toaletten, ploff, så åkte katetern ut.

Jag blev oerhört överraskad, sjukt nervös och nästan lite gråtfärdig.

Jag menar, äntligen!

Nu var jag öppen 4 cm och då är det ju bara att åka ned till förlossningen och ta hål på hinnorna och då är man ju halvvägs typ.

Jag tappade helt fokus, började packa och torka upp blod från golvet, samtidigt som jag pratade med P i telefonen och försökte ta på mig ett par byxor.

Nere på förlossningen tog de hål hinnorna, och fostervattnet forsade ut.

Mycket märklig känsla.

Sen gick allting ganska fort..i min värld iallafall.

Jag började med lustgas, I love it!

Lärde mig ganska fort att andas rätt i den.

Sen fick jag en ryggmärgsbedövning, kände att det behövdes. Hade ju hållit på så länge, så även om det är vida känt att en epidural kan dra ut på förlossningen, så tog jag risken.

Efter ett par timmar, som bara flöt förbi i vintermörkret, så fick jag ett värkstimulerande dropp då värkarna var lite slöa.

2:44 föddes vår fina flicka.

Alldeles felfri.

Helt perfekt.

Världens mest underbara MiniLiten.

Hon kom ut till slut.

Nu har det gått en dryg vecka sen hon kom till världen.

Det har varit en ganska jobbig start.

Den storyn tar jag en annan dag.

Vi säger så så länge..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vet ni. Jag har funderat ett tag.   Vi byter till ett annat bloggpalats.   Ni hittar mig här!   Vi säger så så länge! ...

Jag tror att de flesta som träffar mig tänker att jag är en sprudlande, glad tjej. Jag är för det mesta, förhoppningsvis, den mest förhoppningsvisa person du lär möta i hela ditt liv. Men det händer att jag inte är den där mest förhoppningsvisa perso...

Beror ju helt och hållet på. Vad man har för avsikt.  Med att lyckas. Min avsikt att lyckas, är något lagt på hyllan. Vi tar det sen.   Det finns annat som tränger sig på. Det handlar om livet, som pågår. Hela tiden. Man måste hålla sig o...

  Har ni ens tänkt på det? Att tiden går fortare när man har roligt. Allt som är luststyrt går per automatik mycket lättare och upplevs lite roligare än annat. Just nu är allt som inte har med "måsten" och "jag borde ha" så himla mycket rolig...

Är som en galopperande häst. Med ett stort idiotgarv. Hela tiden. Fattar ni? Hela tiden. Vidöppet halloj. Vad är det som egentligen pågår? Vi säger så sålänge. ...