Fri på riktigt?
By now, är jag, vad jag tror, nikotinfri...för ett tag iaf.
Jag kan inte skriva under på att jag kommer att vara snusfri för resten av mitt liv.
Garanterat inte. Men för ett tag framöver iaf.
Det som stör mig allra, allra mest, är okynnesdrickandet.
Rödtjut.
Jag gillart.

Jag börjar ju må aborrgädda efter ett par glas och sen får jag ont i levern, fastän man inte kan få ont just där. För levern har inga smärtreceptorer sägs det. Det kallas reffered pain. Så egentligen har jag ont någon annanstans.
Men då jag nu sätter i mig giftig medicin, så känner jag mig så vågad att jag vill påstå att min kropp egentligen inte alls vill utsättas för alkohol och annat onyttigt.
Vems kropp vill det egentligen, med facit i hand?
Så just nu brottas jag med dåligt samvete, dåligt omdöme och en längtan att bli en bättre version av mig själv.
Strive!

Jag saknar Pappan.

Han saknas.

Vakna och kom hem!

God natt!

Vi säger så så länge!

Han bara drog.

Tog tåget.

Till världsmetropolen i jakt på nya äventyr,

Boden.

Inte avundsjuk.

Vi ska åka ut i skogen och äta mat.

Paradiset.

Äntligen.

Hamburgare och uppstekt plätta.

Annars är det lugnt.

Vi säger så så länge.

Den här jävla milimeterrättvisan.

Den kan dra åt helvetet.

Jag missunnar inte Pappan att köpa saker som han verkligen, verkligen vill ha och behöver.

Jag har aldrig sagt nej, eller jo, förresten. Till ett elektroniskt trumset har jag sagt nej.

Absolut.

Men det kan jag tycka är en sån jävla onödig utgift dagar som denna.

Pappans ledmotiv:

Jag får huvudvärk redan nu.

Igår var jag på Långholmens Kajak med en jobbarkompis.

Vi paddlade kajak runt Långholmen, Reimersholme och bort till Tanto och tillbaka.

Det var ganska klurigt att komma på tekniken, men efter ett tag gick det lättare.

Det var framför allt jättemysigt att göra något annat.

Efter två timmar, var vi ganska möra och framförallt hungriga.

Vi gick bort på en indisk resturang och käkade en bit mat.

Proppmätta och i paltkoma åkte vi tunnelbanan hem.

Paddla kajak tillsammans med familjen vore jättekul.

Till ett annat år får vi försöka få till en helg, med paddling och tältning.

Om ett par timmar ska vi på läkarbesök.

Liten skall få sin medicin, och det känns både bra och dåligt.

Vi får se vad det blir.

MiniLiten har feber, så hon blir hemma från dagis.

Man kan säga att den här dagen startade på allra sämsta sätt.

Nu kan det bara bli bättre!

Vi säger så så länge!

Jag/vi förlorade.

Men det gör absolut ingenting.

Det är lugnt.

Nästa gång.

Då vinner vi.

I helgen har jag haft en del att fixa med.

Liten behövde skor och kläder för innegympa.

Det behöver Stora och Mellan med.

Tror jag.

De växer ju, de här barnen.

Så lördagen spenderades i Bromma. Med Pappan och tvåan,trean och fyran.

Ettan såg fram emot en hel dag på tu man hand.

Men vi andra kämpade tappert genom XXL, Stadium och Zoo affären.

Om jag hade en miljard kronor skulle jag skaffa ett saltvattensakvarium.

Det är så fruktansvärt vajjert.

Zoo affären i Bromma får 5 fiskbullar av fem möjliga.

Innan vi åkte iväg, hade jag förberett en skinkstek i lergryta. En slags pulled pork blev det, eftersom vi var borta i drygt 4 timmar.

Det blev jättegott.

Pulled Pork

1-1.3 kg skinkstek

1 stort äpple

1 röd lök

1 gul lök

2 morötter

4 vitlöksklyftor

5 dl köttbuljong

Rub till steken

1 msk tomatpure

1 msk senap (stark)

2 rivna vitlöksklyftor

1 tsk flingsalt

1 tsk soya

Smeta på ruben på steken, lägg grönsisar runt om i lergrytan, häll försiktigt i köttbuljongen och tjoff in i ugnen i 150 g i 4 timmar.

Sen silade jag av buljongen som blev över i grytan, och reducerade den till hälften, spädde med grädde efter smak och redde av med lite maizena.

På kvällen låg jag och Mellan i soffan och tittade på Modern Family och mös.

Idag ska jag åka med DaFe och köpa ordentliga löparskor åt honom.

Vi ska åka till Löplabbet och göra det på riktigt.

Annars är risken överhängande att jag får springa Tjurruset alldeles mol allena.

Det vore så jävla trist.

Dom här jävlarna kommer att förstöra ännu en dag, för mig och alla andra.

Methotrexate. Ger mig huvudvärk, illamående och trötthet.

Men bara en dag.

Sen är jag på banan igen.

Men en hel dag går åt helvetet.

Nu håller MiniLiten på att diska sönder köket.

Vi säger så så länge!

när man inte vet.

Blir det av eller inte?

Vem ska ge sig?

Det visar sig snart, gissar att det sker idag.

Vem har störst?

Vem har mest?

Än så länge är jag med i spelet.

MiniLiten vaknade fem idag.

Helt jävla perfekt.

Av alla dagar, valde hon den här.

Blir en tung dag på förskolan.

Igår lyckades inte Pappan få henne att sova.

Idag SKA hon sova.

Liten hoppar upp och ned i soffan.

Ska vi inte gå till skolan snart?

Snälla mamma?

Lugn så.

Mamman ska bälga i sig en balja kaffe och duscha först.

Sen ska vi gå.

Jag är så jävla spattig och spänd.

Som en pianosträng.

Det står löpning på schemat idag.

Annars spricker jag.

Vi säger så så länge.

För en del dödliga, innebär fredagens ankomst inte per automatik att man äntligen är ledig.

För vissa av oss, innebär det ibland arbete.

Jag går på mitt första pass av tre i eftermiddag kl 14:00.

Jag tycker inte jättemycket om att jobba kväll, särskilt inte när avdelningen är fullbelagd och personalstyrkan halverad.

Vi jobbar två sjuksköterskor och två undersköterskor på kvällarna.

Vi skulle nog behöva vara tre av varje eller åtminstone tre undersköterskor.

För att kunna ge den vård vi utger oss att ge.

Vi har varit ute och lekt i en park på morgonen, vi kallar den båtparken. Gungat lite, åkt rutschkana och svingat sig i den sjukt höga masten på skutan som ligger på gräsmattan.

När vi kom hem fick MiniLiten hoppa i säng och sova en liten stund.

Om hon finge skulle hon alltid sova två kortare stunder under dagen istället för en lite längre som det kommer att bli på förskolan.

Men nu går hon ju inte på förskolan ännu, så då får prinsessan styra lite.

Efter att vi hade varit på ADHD center på informationsträffen, väcktes förstås en massa tankar och funderingar.

Vi är ju verkligen inte ensamma om att ha ett barn i familjen med ADHD, och hur olika det faktiskt kan te sig ut.

Vi är en av få familjer som fått diagnos så tidigt, oftast sker inte diagnosticeringen förrän senare i skolåldern.

Efter mötet var slut, fick man om man ville stanna kvar och prata med andra föräldrar, men jag känner mig inte redo eller kanske till och med inte intresserad av det..än iaf.

På vägen ut från lokalen hängde en tavla med information och tips, som jag ryckte åt mig av.

Vi har ju främst problem vid matbordet, vid sänggående och samspel med andra barn.

Ett väldigt bra tips kring sänggåendet var dels att rummet förstås skall vara svalt och dunkelt, men också tips på hur man inreder rummet bäst för att skapa en mysig stämning. Det skall ju vara skönt och mojsigt att gå och lägga sig.

En avstressande miljö och en skön säng.

Kedjetäcke är något som jag skall ta upp med Litens behandlande läkare. Om en arbetsterapeut kan förskriva det, för att prova.

Nu kikar jag runt lite för att hitta inspiration till Litens rum.

Tycker om dämpade färger på väggarna, som grått eller vitt, så kan man med detaljer sätta fart på rummet.

Men i Litens fall vill vi ha det lugnt och skönt.

Tänk om man hade en miljard på banken.

Vad jag skulle inreda.

Vi säger så så länge.

FLÄMT!

Vaknade inatt, med en kramande klo kring hjärtat.

Från noll till hundra.

Hjärtat slog hetsigt och hårt.

Svetten dröp.

Ont i hårbotten.

Darrande kröp jag över Liten, upp på Pappan.

La mig på bröstkorgen, lyssnade på lugna, trygga hjärtslag. Andningen, småsnarkningen.

Det här är jag van, det här känner jag igen.

Det stavas.

Dödsångest.

Kommer ibland.

Inte så ofta.

Men när det kommer, så brukar dagen efter vara helt förstörd.

Känslan dröjer sig kvar resten av dagen.

Jävligt jobbigt.

Jag är galet trött på det iallafall.

Vore skönt att slippa.

Jag kan absolut resonera med mig själv. Tänka realistiskt och skaka av mig känslan av att jag har jävligt bråttom att leva, för vi ska ju alla snart lämna jordelivet.

Tänka klart och fokusera på annat.

Men hela dagen saboteras av små korta glimtar av ångest.

Jävligt störande.

Snart är det Midnattsloppet.

På lördagkväll närmare bestämt.

Jag har inte kunnat/orkat löpträna på sistone, men milen vet jag att jag kan släpa mig runt.

Jag har inte satt någon tid, direkt. Ta mig runt. Det känns som ett bra mål.

Av någon anledning så sätter jag sjukt höga mål, som jag oftast inte klarar.

Det är ju alltså bättre att sätta mer realistiska mål, som man faktiskt kan klara. Annars är risken att man faktiskt skiter i allt och lägger ned. Helt.

Jag går dit på lördag och gör mitt bästa.

Sen tar jag nya tag igen inför hösten/vintern.

Pepp!

Såg en jättebra film igår. Kan varmt rekommendera den om man har drygt två timmar över.

Den får...4 toasts av 5.

Vi säger så så länge!

Idag fick han somna in.

Lilla idioten.

Som faktiskt skärpte till sig och blev en ganska underhållande liten herre till slut.

Fina Zakk.

Voff voff!