Min fina, lilla mormor har somnat in.

Agnes Frideborg Risberg

f:1917-03-05

d:2014-04-26

Hennes knotiga, varma händer med flortunn hud.

Hennes pyttesmå fötter, med snedrampade tofflor.

Hennes smackande med läpparna, när hon planerade sitt nästa drag i femhundra.

Hennes varma choklad, i de vita, tunna kopparna.

Hennes konstiga sucketter, som faktiskt aldrig smakade gott. Varför de hade såna i köket på Backen förstår jag inte...

Hennes nynnande.

Den märkliga känslan, över att krypa ned i sängen mellan henne och morfar. Spännande och samtidigt så tryggt.

Hennes vävstol. Det sövande ljudet från väven.

Pärlbroderierna. Vilket pillergöra.

Hennes stickade sockar. Fantastiska.

När jag äntligen hade åldern inne och fick förtroende att grädda mjuk-kaka i bagarstugan.

Nagga och skära bröd, men aldrig kavla.

Hennes vrede och förtvivlan, över att hon fiskade fast högt upp i en gran, när vi fiskade i Spixtermyrtjärn under Akkanålke.

Jag minns så mycket av min mormor, men ändå visste jag knappt något om henne.

Det känns så märkligt.

Att jag knappt kände henne ändå.

Men jag kommer alltid att minnas henne, med värme i mitt hjärta.

Min pyttelilla, gammstackare.

Vi säger så så länge.

Det är jobbigt att åka bil långt.
Men det går rätt bra ändå.
Vi försöker sysselsätta oss med olika aktiviteter.
Liten spelar på ipaden, Stora ligger längst bak i taxin och lyssnar på konstig musik, Mellan kollar på film på dvdn och Mini sitter och håller låda i baksätet.
Det går sakta, det tar på krafterna, men det går.
Tack vare att barnen är så jävla duktiga.
Snart sover samtliga knattar. Bara Liten kvar.
Låter honom spela på tills han ledsnar eller kräks.
Så är han lite trött imorgon, kanske kan vi få sova längre är fem.
Bara kanske.
Mellan mår bättre.
Hon smuttar vätskeersättning. Sover bort det onda.
Det måste ju vara bra, att byta miljö. För nu har magsjukan vandrat runt oss alla sedan 5e Mars, trots sprit och "isolering".
Nu är det "bara" drygt fyra timmar kvar.

Vi säger så så länge

Att packa till hela familjen är inte alltid så lätt.

Det står och faller på att jag packat rätt och lätt.

För det mesta brukar jag lyckas ganska väl.

Jag kanske inte har tillräckligt med rena underbrallor till mig själv, men det är ju skit samma.

Huvudsaken att de andra har kläder på kroppen.

Det finns varmt vatten och tvättmedel.

Pappan ska inte med den här gången.

Det är bestämt sedan länge.

Tanken var från början, som jag förstod det att han skulle jobba extra och tjäna lite extra kosing,

Men någonstans på vägen förfinades historien.

Förändrades.

Han skall inte jobba extra.

Han ska visst åka på mini-semester istället. Alltså göra av med pengar, inte tjäna.

Ah, jag missförstod kanske.

Men.

Lyxigt.

Perfekt tajmat.

Jag måste jobba på tajmingen lite, för egen del.

Det vill jag lova.

Tajming är A och O i storfamiljens vardag.

Jag ska tajma att gå å lägga mig tid idag.

Jag somnade framför filmen igår.

Hela kroppen skrek efter sömn.

Såg framemot sovmorgon.

Nej, just ja.

Glömde bort.

Idag har jag rivit runt i förrådet och letat vinterhandskar, mössor och täckbyxor.

Hittat.

Annars har det varit en rätt grå och mulen dag.

Bästa låten på repeat

Vi säger så så länge.

Han dukade under till slut.

Magsjukan kom, såg, besegrade.

Pappan körde porslinsbuss, till världens ände och tillbaka.

Stackars.

Stora ligger också.

Vi kommer aldrig att bli friska.

Känns det som.

Regnet piskar utanför.

Himlen är gråare än gråaste grått.

Livet känns motigt.

Jag ska försöka packa.

Fixa bilen.

Det gör jag imorgon.

Ikväll blir det följande.

Soffläge.

Vi säger så så länge.

Trött.

Men nöjd över dagen.

Vi gick ut i skogen.

Vi hade en fin dag tillsammans.

Liten klättrade i träd.

MiniLiten gick runt lite i sina skor.

Under protest.

Nu, kan jag förstå de mammor och pappor, som trär på sina bebisar skor. När de är knappt tre månader.

Fullt kittade med nikeskor, eller converse.

Jag förstår varför.

Man behöver lång invänjning på skor.

MiniLiten fullkomligt avskyr sina skor.

Det kommer att ta ett tag.

Mellan lekte och klättrade också i träd, ibland var de lite väl högt upp, men de fixade det hela riktigt fint.

Imorgon är det dags att gå tillbaka till jobbet igen.

Det blir bra.

Det jobbiga är att lämna barnen på dagis.

Åtminstone Mini.

Snart dags för lopplådan.

Vi säger så så länge.

Solen klev upp tidigt.

Det gjorde vi också.

Pappan, hade sovmorgon.

Vi dukade upp på balkongen.

Hemmagjord grönsaksjuice. Brieost. Avokado. Jordgubbar. Melon. Ananas. Nutella. Kaffe.

Vi åt.

Länge.

Mycket.

När vi suttit ute så länge vi orkade, gick vi in och började förbereda middagen.

Jag, EmmaRis och Mellan gick och handlade lite.

Jag gjorde en jättegod potatisgratäng med jordärtskocka i.

Dafe bjöd på T-Bone steak.

Barnen fick ytterfläskfile´och pommes.

Alla åt.

Vissa av barnen var lite svårflörtade till en början.

Det löste sig lite senare, med mat i magen, godis och chips och läsk i överflöd.

Vi andra, som inte tjurade halva kvällen. sköt luftgevär på altanen, gungade lite och Pappan dammade av en superfräsig grill som vi blivit tillskänkta.

Vad vi ska med en mastodont-grill till, vet jag inte. Vi har ju ingenstans att ha den.

Vi skulle ha haft den i Varras.

Iallafall, när klockan närmade sig åtta, åkte vi hem.

Trötta, mätta, nöjda och belåtna.

Idag åker vi ut i skogen. Igen.

Jag, EmmaRis, Mellan, Liten och MiniLiten.

Elda, äta och promenera.

Fläskpannkakan är på gång i ugnen.

Vi säger så så länge.

eller...

Vi packade in oss i bilen och bara drog.

Vi drog till Paradiset.

Jag, Liten och Mini.

Bara sådär.

Vi eldade, stekte plättar och grillade korv.

Vi tog sönder ishinnor på små pölar.

Vi sjöng.

Vi njöt.

Vi åkte hem.

Fantabolous!

Vi säger så så länge.

Solen skiner.

Ingen kräkning.

Inget tjorv med magen.

Inte direkt jätteillamående.

Kan det vara på bättringsväg?

Kanske?

Liten är snorig igen.

Mini är hostig men det verkar bli bättre i ögonen.

Tack vare ögonsalvan.

Jag funderar på att ta de minsta med mig och gå ut i skogen och laga lunch.

Steka upp plättar, dricka lite kaffe.

Elda lite.

Komma ut i friska luften.

Det har ingen dött av.

Taget.

Ska packa säcken.

Vi säger så så länge.