det blir ett annorlunda midsommarfirande i år.

Pärlugglan lär Liten att fiska med kastspö..     Å Stora poserar lite danskt på Vitsandbacken...  

Midsommar för mig är Varras.

Inte Dalarna.

Inte Skansen.

Inget annat än Varras.

Men nu är det ju så att man kan inte få allt man vill ha.

Man gör det bästa av situationen.

Så i år, firar vi hos fantastiska RidgeRules å company.

Det vankas valpar alldeles alldeles snart.

Kanske får man vara med.

Spännande.

Men om det nu inte skulle bli  några valpar just då, så blir det åtminstone god mat, gott sällskap och förhoppningsvis en massa sol.

Stora och Mellan kommer tillbaka från Cypern i morgon.

Bedömt utifrån Instagram har de solat alldeles för mycket med alldeles för lite, eller ingen solskyddsfaktor alls, druckit en hejdundrande massa läsk och förätit sig på godis.

Det kanske är sånt man gör som barn när man är utomlands.

Vad vet jag?

Jag har varit i Budapest...eller var det Bukarest?

Som vuxen.

Då drack jag bara en hejdundrande massa öl.

Så en solsemester har jag ju inte något att mäta med.

Men jag skulle tro att det är som att vara hemma, fast med starkare sol.

Jag håller på att sakna ihjäl mig iallafall.

Så allt blir bra igen när de kommer hem.

Vi planerar att åka en snabbis till Eskilstuna på lördagen.

Stanna tills på söndag.

Jag vet inte hur det blir med det.

Men jag hoppas.

P har fått för sig att han ska med i nån styrelse på en skjutbana och för att slippa betala avgiften på flera triljarder kronor, ska han vara borta en hel dag och fälla träd.

Så han får nog antagligen stanna hemma.

Sen har vi ju Arrak, och han kan ju inte stanna hemma alldeles själv.

Så there we have it.

P är hemma, vi andra åker.

Vi säger så så länge.

Hur fort gick tiden egentligen?

Visst var det förra veckan han föddes?

Eller?

Vaknade imorse med ett ryck.

Kvart i åtta.

Alla fortfarande sovandes i sina sängar.

Fort, fort, smyga ut i köket och göra frukost på sängen.

Ut med Arrak.

Byta nattblöja på MiniLiten.

Vem vaknar?

Jo Liten.

Skynda dig tillbaka i sängen och låtsas sova, viskar jag i hans öra.

Liten ser oerhört bestört ut, när han lommar iväg och kryper ned i sängen igen.

Men det ändrades förstås fort.

Sen, äntligen.

Sjunga: - Ja må han leva!

Så såg vår morgon ut.

Återkommer med resterande födelsedag.

Har du någon gång känt, att du lever, men liksom that´s it.

Du gör inget för att du verkligen vill det.

Kroppen bara lever, men inte Du.

Man kliver upp, äter frukost, går på toaletten, osv. Men inte för att Du tänkt att du skall göra det, utan per automatik.

Jag fick det känslan idag.

Som så många gånger förut.

Det brukar vara en indikation för mig att, SNAP THE FUCK OUT OF IT!

Skärp dig!

Det blir så, när allting blir för mycket.

För mycket av alllt som man inte orkar ta tag i.

Så låter man det bara flöda på, tills man drunknar och sjunker till botten.

Jag måste för det mesta låta det gå så långt.

Sjunka helt till botten, för att orka resa på mig och simma upp till ytan.

Så nu när jag nu vaknat ur dimman, ur dvalan, ser jag mig omkring på mitt liv.

Det är jävligt tydligt att jag inte är ensam om att inte orka leva mitt liv, hela tiden.

Det ser ut som ett jävla bombnedslag i lägenheten.

Tomflaskor från lördagens middagsbjudning står kvar på bänken, som ett jävla hånflin.

Papper, skräp, gammal mat, disk över allt, leksaker, nappar, vällingflaskor, legobitar, smutstvätt. Allting svämmar över.

Nä, jag är fan i mig inte ensam om det här.

Men visst känns det så.

På soffan ligger det en hund, som tycks ha glömts bort. Jag minns inte riktigt, har han fått en promenad?

Jag orkar inte riktigt minnas heller.

Det måste till en jävla stor förändring här.

Vi säger så så länge.

dags att börja skriva igen.

Har haft två ganska tuffa månader.

Att börja om att arbeta, på heltid, från noll till hundra, är inte alls lätt.

Det är mycket som ska fungera, samtidigt.

En sak är säker. Det måste gå.

Jag får försöka summera de senaste två månaderna, på kort-kort version.

Det gör jag imorgon tänkte jag.

Vill gå på utställning imorrn. Nån som vill haka??

I kroppen min-  en fotouställning om Kristian Gidlund av Emma Svensson.

DesignHall, Telefonplan lördag 12-17 20 spänn.

Värt!