Så här känns mitt liv.

Just nu,

I detta här.

Men jag vägrar tamejfan.

Jag vägrar fålla mig in i ledet.

Det sista som överger en är hoppet.

Vi säger så så länge.

Liten stod länge, länge framför kylskåpet igår.

Han särskådade något, väldigt noga.

Han stod där med händerna bakom ryggen, vägde från tå till häl.

Varför han stod där, fäste jag inte så stor vikt vid.

Jag tyckte om att se honom stå där.

I sin tanke.

Tänkande.

Tyst.

Jag satt på min stol i köket, och verkligen såg min Liten.

Så vänder han sig slutligen om och tittar på mig.

Han rynkar ögonbrynen och så säger han:

- Mamma, jag älskar och saknar min gammelmormor. Jag tror att hon längtar efter mig. Men hon är död nu. Så vi kan inte träffas mer. Men när jag sover, då kan vi träffas. I mina drömmar.

Så vände han på klacken och så var det förbi.

Jag skulle så gärna vilja berätta det för dig, gammstackarn.

Vi tänker på dig och saknar dig.

  Det var den här bilden han särskådade.

Nu har jag gråtit färdigt.

Vi säger så så länge.

Jäklar i havet vad veckan gick fort.

Pappan var hemma en hel vecka.

MiniLiten är frisk.

Men jag börjar undra om det verkligen var vattkoppor.

Det går nämligen svinkoppor på dagis.

Det är ju en hel annan femma.

Jag är inte helt övertygad dock.

Men det lär jag väl märka, om hon får vattkoppor igen, så var det ju alltså inte vattkoppor hon hade nu.

Skitsamma.

Hon hade prickar och det var inte särskilt najs.

Nu är hon frisk.

Idag ska jag på massage igen. Har fotfarande samma domningar i armen. (googlade igår, har mest troligt MS)

Men jag vet inte om hon är rätt person att lösa mina problem.

Hon tjollrar på om andning och stress, vilket säkert kan påverka min anspänning i nacke och axel.

Men det känns lite fel.

Lite för nära.

Ni vet, när någon annan tittar sådär på en och nickar och säger, ( med lite dialekt från södra Sverige, ganska mörk röst)

- Du har det ganska jobbigt privat, va? Visst? Mmmmm, släpp taget. Gråt, då lättar det. Andas med magen och gråt.

Men nej, jag har ingen gråt som måste ut. Du masserar så jävla hårt så ögonen tåras.

Jag gråter kors och tvärs mest hela tidn.

För att jag mår bra av det.

Det känns lite lättare efteråt.

Det som man har tyckt känts tungt.

Men nu ska jag gå å dricka en kopp kaffe å äta en bytta med kvarg.

vi säger så så länge.

Jag älskar att vara impulsiv.

Till en gräns.

Men nu är sovrummet målat.

Jag måste säga att det blev jävligt bra alltså. Bilder kommer snart!

Att måla rakt på strukturtapeten, blev fantastiskt fint.

Vi hade en superfin, alltså superfin på riktigt, grön strukturtapet i sovrummet.

Grön bas med lite gräddvita medaljonger.

När Jessica var på besök från Stockholm, fick vi feeling och målade en av väggarna vit.

Medaljongerna bryter igenom den vita väggfärgen och det blev verkligen jättefint.

I veckan som var, fick vi feeling igen och målade motsatt vägg lika vit. Så råkade vi dutta färg på väggen där sängen står och då var det ju inte mycket att fundera på...måla väggen vit.

Nu var det alltså tre vita väggar och en grön.

Vi hade faktiskt tänkt behålla det så, tills vi i förrgår låg och diskuterade om vi inte skulle måla den också i en annan färg.

Sagt och gjort.

Jag har ju en viss fäbless för grått.

Grått it is.

Vi valde Vulkangrå från Flügger.

Det blev sjukt snyggt.

Nu skulle jag vilja ha sängbord

Det här skulle funka!

Billigt och bra.

Har beställt ett antal planscher som skall hängas upp i trappen och i hallen.

Superspännande.

Har hört med min bror om han kan svänga in på IKEA när han ska åka hemåt v.10

Nu måste jag sätta igång och jobba.

vi säger så så länge!

Det blåste lite lätt uppe i Varras.

Det blåste så att strömmen gick.

Det är inte optimalt för strömslukande tonåringar och mörkrädda småkorkar.

Men det gick.

Mellan strömavbrotten på lördagen hann vi laga mat och se på lite Melodifestival.

...it´s gonna stiiiink, stink so bad...Hur tänkte Erik Saade nu?

Solen kikade fram mellan stormbyarna och vi hann skotta alla taken.

Förutom bastun. Och garaget.

Det får Don Varras fixa själv.

Natten mot lördag kom febern smygande över tröskeln.

MiniLiten började koka på förnatten.

Perfekt!

På morgonen upptäckte jag några små röda prickar.

Vattkoppor in da house!

Vabruari.

Pappan tar de första dagarna på vabveckan.

Jag får ta torsdag-fredag.

Jag har åtta miljarder APL-besök att hinna med, men det ska nog ordna sig.

Min Faster Mona är jävlat bäst!

Så att ni vet.

Nrä man inte kan och har tid att baka själv, får man levererat till dörren.

Win!

Jag ska bjuda min hattMona på middag.

Vad kan man annars ge, som tack?

Middag är väl bra?

Ällä?

Vi säger så så länge.

Pappan kom aldrig hem igår.

Han åkte på extra knäck idag.

Som jag hade sett framemot att han skulle komma hem.

Bu för extra knäck.

Igår hade vi avslutningsmiddag för två arbetskollegor, och det blev väldigt lyckat och framförallt gott.

Vi åt god mat och drack gott vin på Sveas.

Jag har ett major problem med min rygg just nu.

Vänster arm domnar bort hela tiden.

När jag sträcker armen snett/uppåt/bakåt får jag kramp i typ triceps.

Varje gång.

Precis som man kan få i vaderna, när man druckit för lite.

Som gör jävulst ont.

När jag sitter domnar den bort.

När jag ligger på mage i sängen domnar den bort.

När jag ligger på höger sida domnar den bort.

När jag ligger på vänster sida domnar den bort.

Jag kan fan inte sova.

Det gör ju inte direkt ont, bara otroligt störande, och lite halvjobbigt.

Jag försöker sitta korrekt, när jag skriver på datorn. 

Men vad ska jag göra? 

Jag måste ta kontakt med A-hälsan och försöka gå till en sjukgymnast, eller en massör eller nånting.

Hur som helst, idag är det äntligen fredag.

Vi åker upp till stugan.

Familjen.

Mojs!

Vi säger så så länge!

Tänk vad google är jävla bra att ha.

Om man använder skallen lite, så kan man lätt räkna ut min/km från löpbandets km/h.

60/ (hastigheten i km/h) = (tempo i min/km)

Den kan man också titta på om man tycker att det känns intressant.

Nu äre ba å köra!

Vi säger så så länge!

Jag känner mig som en elak fröken. 

Eftersom vi läser en kurs på 150 p på drygt fyra veckor är det rätt mycket som skall hinnas med.

Jag tycker att eftersom det är vuxenstuderande det handlar om, ligger ansvaret och ambitionen hos de studerande.

Jag spottar ur mig uppgifter och instuderingsfrågor på löpande band.

Jag har tänkt mig tre prov allt som allt.

Helst, om eleverna fick bestämma skulle jag skriva på tavlan, exakt vad det är som kommer på provet.

Hur gammal är ni?

Undrar jag.

Det är snart färdiga undersköterskor som, om ett par veckor, skall ut och jobba i vården.

Ta ansvar.

Tänk efter.

De finns de elever som kämpar, hårt, med varje inlämningsuppgift, varje rapport som skall skrivas.

Som aldrig kommer högre än till C-nivå.

Sen finns det de som aldrig läser en power point.

Som knappt har någon närvaro, som glider in och skriver alla prov på A-nivå.

Sånt är så jävla irriterande.

Hur gärna man än skulle vilja ge ett A till de som inte klarar högre än C, så finns det helt bananas med regler och mål som jag måste följa enligt skolverket.

Det är både svårt och lätt att sätta betyg.

Svårt för att man blir engagerad och man vill så gärna ge ett tröstbetyg.

Men också att man kan gömma sig bakom skolverket.

Hur som helst.

Nu skriver de prov.

I folkhälsopolitik, arbetsplatsmiljö och sånt som känns extra ospännande.

Igår körde det ihop sig kan man säga.

Jag slängde in lax i ugnen, satte igång potatis och snörde på mig löparskorna.

MiniLiten framför Laban i soffan, Liten framför Minecraft och Mellan och Stora klarar sig ju liksom alldeles själva.

Upp på bandet för att riva av dom där kilometrarna.

Fixade det, typ, nästan felfritt.

Med avbrott för blöjbyte och byte av program.

Men det är en sak jag inte fattar. 

Alltså, om jag skall hålla en fart på 7 min/ km.

Mitt löpband anger km/tim.

Jag kan inte tänka.

Alltså det blir broccoli i knoppen.

Döööh.

Jag blir galen.

Fiskmås.

Ikväll ska vi avtacka två stycken arbetskollegor som slutat/slutar.

Jag har fixat så att vi ska äta middag på Sveas.

Smarrigt.

Jag har köpt en lyxig flaska bubbel.

Som jag ska ha före, under och efter middagen.

Det får liksom räcka.

Jag ska ju upp och jobba imorgon för bövelen.

Ikväll kommer Pappan hem!

Hurra!

Saknar honom så infernaliskt på veckorna.

Har sovit som en jävla kratta inatt. Alice har haft stora problem att liksom hitta en perfekt plats i sängen, hon har rastlöst provat sig fram med sin gröna lilla kudde hon bär i munnen. Ikaros hade noll problem att hitta en bra plats. Prick på min kudde med nosen rakt på min kind.

Sen väckte han mig strax efter fem och tyckte då att det var väldigt nödvändigt att slicka mitt ansikte rent.

Men jag har inte blivit störd av katterna, utan av orolig sömn bara. Hade svårt att somna, sov och drömde oroligt.

Det blir en perfekt dag!

Hurra!

Idag kör vi på repeat:

Vi säger så så länge.