Borde min dag bli.

Jag kommer kanske att överleva.

Vi backar bandet lite.

Hämtade Stora och Mellan på flyget igår.

Skönt att vara fulltaliga igen.

De hade haft det...bra. Typ.

Det känns lite bortkastat att betala 3000 kr varje månad för att de skall åka ned.

Men då talar jag bara ur min egen synvinkel.

Stora sitter på sitt rum hela vistelsen. Kommer kanske ut för att äta lite mat.

Mellan åker till sina kompisar, och spenderar en hel kväll med Pappan, alltså plastPappan.

De flög ned på måndagkväll, och kom hem igår morse.

Jag vet inte.

Mycket väsen för ingenting.

De vill inte åka heller. Ser ingen anledning, eftersom de ändå inte umgås.

Men nu är så här vi har det. Vi har kommit överens om detta, detta var dealen för att vi skulle få flytta.

Hur som helst.

Min nya arbetskamrat Maria kom förbi med sina tvillingflickor på eftermiddagen. Hon hade grävt i sin ridgarderob och hittat flera par ridbyxor, så nu har Mellan 4 par att varva mellan.

Nu måste jag bara köpa ridsockar och ridvantar så är vi good to go.

Så att hon har.

Liten följde med på stallet efter maten sen.

De hade tipspromenad på häst, plus gratis barnridning. Liten ville så innerst innerligt prova, men hade väldigt svårt med att våga.

Det är väldigt svårt för honom att prova på nya saker, vet inte varför men det hänger ihop med hans diagnos. Han kände sig nog pressad av att Marias tjejjer hoppade av och på hästarna där, så till slut, hade han processat klart och ville försöka.

Han vill nu rida varje dag.

Vi åker nästa torsdag och provar på.

Tycker han att det är roligt, så sätter jag honom i en barngrupp, de har en riddargrupp bara för pojkar!

Väl hemma efter stallet, hoppade Liten och MiniLiten i säng och Syster med Man kom för att vi skulle ha film kväll.

När Liten somnat hade vi skrattfest och åt chips.

Vi såg Let´s Be Cops.

4 kaffekoppar av 5 möjliga.

När filmen var slut, gick vi och la oss. Mellan ville sova i min säng, och jag måste säga att jag inte tänkte efter så värst.

Efter en stund kom ju Liten och trängde sig ned mellan oss i fotändan, och efter ytterligare någon timme stod MiniLiten och skrek för full hals. Hon ligger ju sällan stilla utan kastar sig fram och tillbaka i sängen. Liten låg ovanpå mitt täcke så att jag inte kunde röra mig. Halv fyra. Smått panik. Måste sova!

Lägger tillbaka MiniLiten i sin säng, hon gallskriker och är asförbannad.

Bär Liten till sin säng, väcker Mellan som tassar in till Liten.

MiniLiten skriker och gapar och undrar vad faan som står på.

Till slut somnar hon, och det blir tyst och lugnt i sovrummet.

Mellan tröttnar på att ligga i Litens säng, den är ju pytteliten, så hon tassar nedför trappan och lägger sig i sin säng.

Varpå Liten kommer in till mig och börjar diskutera varför han inte kan få sova hos Mellan.

Varpå MiniLiten ställer sig upp i sängen och börjar gasta igen.

Försöker med vän röst att säga till Liten att lägga sig ned och försöka somna om, vilket han inte alls kan förmå sig till, vilket medför att han blir asledsen och börjar skrikgråta. Stackarn.

Då har vi alltså två skrikgråtande barn i sovrummet igen, och till slut ruttnar den här kärringen.

Bär, eller drar, in Liten i sin säng och säger godnatt. Han fortsätter att skrikgråta i sin säng.

Lägger ned MiniLiten och lägger mig i sängen, med gråt i halsen och hjärtat rusande i hundranittio.

Efter en stund somnar MiniLiten om, och Liten trippar in i sovrummet igen.

- Förlåt mig mamma, det var inte meningen.

För vad tänker jag, det är ju jag som ska säga förlåt för att jag blir så jävla förbannad, för att det är helt omöjligt att lägga det här jävla pusslet...själv.

Han lägger sig ned och somnar på direkten.

Jag somnar också tillslut, med oerhört dåligt samvete och en känsla av att morgondagen blir tung.

Men alltså allvarligt.

Hur gör man?

En sak är då jävligt klart.

INGA barn i sängen på natten.

EVER!

Tror ni på det?

Mjä.

Jobbar natt inatt och imorgon natt.

Kul.

Vi säger så så länge.

Hur är det ens möjligt?

Det finns minst ett barn i vilket rum du än kliver in i.

Men jag känner mig oerhört ensammen ändå.

Jag behöver min bästa kompis, min livskamrat, min make.

Jag vill att han kommer hem nu.

Typ imorrn.

Jag skiter i hans gamla jobb.

Det är ju precis vad det är, ett gammalt jobb.

Han har fått ett nytt.

Så vad är problemet.

Åk ba.

Igår var jag och hämtade ut ett paket som jag fått av mig kusin i Eskilstuna.

Hon är ju en jävel på att sticka.

Så nu har heeela familjen varsitt par stickade tofflor.

Dessutom var det ett par extra tofflor.

Får nog ta och beställa ett par till. I vuxen storlek.

Vi har ju som sagt rätt golvkallt.

Nu är det ju plusgrader och regn, så nu skulle jag våga påstå att kåken är rätt varm, men när det verkligen sätter igång och blir riktigt kallt, så blir det perfekt och dra på sig.

Risken att jag går in i nån slags renoveringsvägg, och deppar ihop, är överhängande.

Så jag tänker ta det lite lugnt.

Börja springa på löpbandet, äta 6 gånger per dag. Skippa alkoholen.

Ja ni fattar, leva ett sundare liv.

Livet blir lättare då.

Jag tror också att det hela kan ha en pytteliten påverkan av att jag har börjat att jobba. Nu har jag gått två nätter intro i nattpatrullen och det känns verkligen helt ok, på riktigt.

Det är ju den här sovningen som gör att jag får så sjukt dåligt samvete.

Att lämna barnen på skola och dagis och så går jag och lägger mig och snarkar bort hela dagen.

Helt knäppt.

Men det skulle ju inte gå annars.

Jag måste ju sova.

Inatt går jag inne/ute turen en sväng till.

Sen är jag fit for fajt.

Nu måste jag dricka kaffe och fixa iordning en morgonpannkaka med kvarg å ägg å sånt.

Vi säger så så länge.

Jag har varit galet upptagen.

Jag förstår inte hur kändisbloggarna hinner blogga både en och två gånger.

Jag har haft häcken full så att säga.

Vi har nu bott in oss lite mer i huset.

Pappan har varit upp en helg och även han fått se och utforska husets alla vrår och vinklar.

Vi gillart.

Det är gammalt, konstigt och det drar kallt mest överallt.

Men vi gillart ändå.

Om man vill bo fett coolt a la 70-tal med vävtapet i mörka murriga färger i samtliga rum, har man kommit helt rätt.

Jag är ju inte riktigt så fräsig att jag pallar med dessa illaluktande, läskiga tapeter, så renovering har påbörjats.

Om än i små mått.

Jag flyttar inte väggar och byter inte golv. Men jag river tapeter, målar och grundar hit och dit.

Slänger upp renoveringstapet och tapetserar över.

Så MiniLitens rum är i stort sett klart.

Bara lite små detaljer kvar.

Före:

Efter:

Hon har sovit första natten i eget rum, och jag har sovit som en kratta.

Drömt massa mysko saker, och sörjt lite på ett sätt.

Vi har haft ett eller två barn i sovrummet de senaste sex åren.

No more.

Sovandes i vår säng, naturligtvis.

Men ändå.

Ialla fall.

Nu skall Litens rum få sig en uppstramning.

Även där grävdes en trävägg fram bakom lager av tapet och spännpapp och en triljard nubb.

Väggen målas förstås vit, men resten av väggarna få behålla sin bruna vävtapet så länge tror jag. Den är ganska schysst.

Vävtapeten i vardagsrummet får nog bli kvar också, men taket skall målas vitt.

Halltapeten skall tapetseras över med renoveringstapet och så får vi se om det bara blir att måla eller tapetseras. Men även här kommer taket att målas vitt.

Stora och Mellans rum skall också tapetseras med renoveringstapet, då förra ägarna använde sig av den häftiga metoden att tapetsera runt möbler. Så det ser ju lite skojjigt ut. Skall fota och lägga upp sen när det blir deras tur.

Ett rum i taget.

Öppenspisen har fått sig en uppstramning också.

Före:

Efter:

Enkelt, bara på med väggfärg.

Voila!

Nu ska jag skaka igång den här dagen, som jag gissar kommer att innehålla en massa utomhushäng,

Vi har fått snö. Äntligen.

Det lär jag få äta upp.

Inte kul med värsta uppfarten att skotta, by manpower.

Men MiniLiten och Liten är glad.

Överlyckliga faktiskt.

Ikväll tänder jag ett ljus för min gamla arbetskamrat Cecilia Åström, som inte finns hos oss längre.

Sov så gott, min vän!

Vi säger så så länge.