Direktlänk till inlägg 17 september 2014
Dagarna går åt.
På ett mystiskt sätt.
Till ingenting.
Jag hinner ingenting.
Kommer inte ihåg någonting.
Jag tror att jag håller på att utveckla Alzheimers, eller så har jag ett glioblastom.
Så är det säkert.
Nu när livets glada dagar äntligen skiner i mitt ansikte, så är det väl helt på sin plats att jag får någon typ av sjukdom med dödlig utgång.
Det är inget att skoja om, jag vet. Dör gör vi allihop, förr eller senare. Jag vill bara leva mitt liv som jag vill innan jag kastar in handduken.
Långt bort i horisonten drar det ihop sig till oväder, och jag känner mig inte förberedd.
Inte rustad.
Inte än.
Vi säger så så länge.
Vet ni. Jag har funderat ett tag. Vi byter till ett annat bloggpalats. Ni hittar mig här! Vi säger så så länge! ...
Jag tror att de flesta som träffar mig tänker att jag är en sprudlande, glad tjej. Jag är för det mesta, förhoppningsvis, den mest förhoppningsvisa person du lär möta i hela ditt liv. Men det händer att jag inte är den där mest förhoppningsvisa perso...
Har ni ens tänkt på det? Att tiden går fortare när man har roligt. Allt som är luststyrt går per automatik mycket lättare och upplevs lite roligare än annat. Just nu är allt som inte har med "måsten" och "jag borde ha" så himla mycket rolig...
Är som en galopperande häst. Med ett stort idiotgarv. Hela tiden. Fattar ni? Hela tiden. Vidöppet halloj. Vad är det som egentligen pågår? Vi säger så sålänge. ...