Efter att vi hade varit å handlat inför helgen, kom vi hem som vanligt och MiniLiten låg kvar i sin bilbarnstol och sov.

Jag öppnade upp overallen och plockade av mössa, vantar å allt som kunde bli varmt av att ha på inomhus.

So far so good

MiniLiten snusade vidare, som hon alltid gör...

Jag plockade ur och plockade in matvaror och de övriga barnen stökade på med sitt.

Så hörde jag ett kippande läte från hallen, och den där klumpen i magen infann sig i en nanosekund...det var nåt som inte stämde.

Jag vet inte hur jag skall förklara, men hon kippade efter andan, grinade, tystnade, kippade efter andan, grinade till, somnade...det var så himla konstigt.

Plockade upp henne ur stolen, klädde av henne och hon fortsatte, men hade nu ögonen öppna fast ögonen såg inget.

Jag fick ingen kontakt med henne.

Inget konstigt med det, barn som är så små kan ju vara lite svåra att väcka när de sover djupt.

Men när jag inte fick henne att vakna och hon bara fortsatte att kippa, grina och tystna igen, så kändes det helt fel..i maggropen.

Ringde P, som satte sig i bilen och kom hem på studs.

Under den tiden som han körde hem, skulle tro att det tog 20 minuter, så fick jag inte någon kontakt med henne. Försökte med allt.

Klä av henne, blåsa henne i ansiktet, tjoa och stimma i allmänhet.

Men när pappa P kom hem så log hon och följde rörelser med ögonen.

Allt var som he skulle igen.

Men det kändes ändå inte helt korrekt, så jag ringde sjukvårdsrådgivningen, som tyckte att en läkare skulle kolla upp akut.

Väl sagt, satte mig i bilen och åkte in till Sachsska barnakuten, och fick komma in relativt snabbt.

Prover togs, prover analyserades, inga konstigheter.

MiniLiten visade inga tendenser till zombiebeteende, vilket jag i och försig var rätt lättad över.

De ville att vi skulle stanna för observation över natten, vilket betyder att vi får sova på en barnavdelning och sen åka hem, så jag valde att istället åka hem och komma in direkt om det skulle visa sig att hon hamnade i samma koma fler gånger.

Men nu äre ju lördag kväll, och inget ovanligt har inträffat idag. Så jag är inte orolig .Längre.

Idag har vi varit på bio.

Jag, Stora och Mellan.

I världsklass.

Klart en av de bästa filmer jag sett.

Rekommenderar den starkt.

Berättelsen om Pi.

Vi har haft middagsbesök av T från Tyresö med minsta dottern W.

Jättetrevligt.

Vi åt nationalrätten Tacos, för Mellan hade beställt det.

Hon hade lovat laga maten.

She did not.

Typiskt.

Nu är klockan strax tio en lördagkväll och den här gamla morsan drar in klorna.

Och bilen går bra!

Shit, vad vi ryms.

Säger så så länge.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vet ni. Jag har funderat ett tag.   Vi byter till ett annat bloggpalats.   Ni hittar mig här!   Vi säger så så länge! ...

Jag tror att de flesta som träffar mig tänker att jag är en sprudlande, glad tjej. Jag är för det mesta, förhoppningsvis, den mest förhoppningsvisa person du lär möta i hela ditt liv. Men det händer att jag inte är den där mest förhoppningsvisa perso...

Beror ju helt och hållet på. Vad man har för avsikt.  Med att lyckas. Min avsikt att lyckas, är något lagt på hyllan. Vi tar det sen.   Det finns annat som tränger sig på. Det handlar om livet, som pågår. Hela tiden. Man måste hålla sig o...

  Har ni ens tänkt på det? Att tiden går fortare när man har roligt. Allt som är luststyrt går per automatik mycket lättare och upplevs lite roligare än annat. Just nu är allt som inte har med "måsten" och "jag borde ha" så himla mycket rolig...

Är som en galopperande häst. Med ett stort idiotgarv. Hela tiden. Fattar ni? Hela tiden. Vidöppet halloj. Vad är det som egentligen pågår? Vi säger så sålänge. ...