Direktlänk till inlägg 17 mars 2014
MÅNDAGSVABB
Det löste sig.
Med förrådet.
Så jag kan lugnt vabba på här hemma.
Både MiniLiten och Liten är hemma, Mini är snorig och allmänt hängig, och Liten kissar med stjärten. Så vi gör allt vad vi kan för att få dagen att förflyta smärtfritt. Klockan är nio och det känns som att det blir en lång dag.
Igår jobbade jag tillsammans med en ny sköterska. Jättetrevlig och verkar vara kompetent.
Vi satt och snackade lite, när vi var klara med allt arbete.
Det visar sig att hon har en son som är 5 1/2 och som rätt nyligt har diagnosticerats med ADHD.
Va?! Det är ju helt fantastiskt.
Jag menar inte att det är fantastiskt att hennes son har ADHD, men det finns någon som har det precis som oss. Med Liten.
Vi är i slutfasen av hans diagnosticering, han har ett besök kvar, sen är det bara att vänta på slutsatsen.
Vilket jag skulle bli oerhört förvånad över om det INTE skulle vara så att han har ADHD.
Det vi kunde komma fram till är att de är oerhört lika.
Samma koncentrationssvårigheter, överenergiska barn med svårigheter med talet. Det kändes såå skönt att prata med någon, som känner och har upplevt samma problem.
Att ständigt ha dåligt samvete, både för att man i frustration överreagerat och gormat på Liten, men också att syskon kommer lite i skymundan.
Att inte veta hur man skall hantera situationer där det inte går att nå Liten, när han inte riktigt kan lyssna. För han är inte mindre begåvad än någon annan, han har bara full matning konstant av tankar, ideer, infall och spontana reaktioner.
De har precis börjat medicinera sonen, och hon berättade att det nu är en helt annan pojke, som kan sitta ned och koncentrera sig och fungera mer normalt.
Det är ganska ovanligt att man medicinerar så små barn, men man gör det mer och mer nu, vilket jag verkligen hoppas på för vår del.
Hon berättade att de ( både hon och hennes man) går på en utbildning där man får en massa verktyg de kan använda i sin vardag, få det hela att flyta lättare. På en av föreläsningarna var det en föreläsare som hade sagt följande:
Det är tufft att vara förälder, men det är extra jobbigt att vara förälder till ett barn med ADHD.
Det är helt sant.
Det är jävligt tufft, på många vis.
Om man själv inte har ett barn med ADHD, kan man omöjligvis sätta sig in i hur jobbigt det är för en själv, psykiskt.
Det är inte det att Liten är ett jobbigt barn, utan det är alla situationer man utsätts för, som är fruktansvärt jobbigt och frustrerande för alla i familjen.
Han kan inte rå för det.
Jag vet, Vi vet.
Men det är lika jobbigt ändå.
Här är en väldigt bra sida, där man kan läsa lite mer om vad ADHD är.
www.levamedadhd.se
Nu ska jag äta lite frukost och stöka lite, får passa på medans MiniLiten sover en stund.
Vi säger så så länge.
Liten tappade sin andra tand i fredags.
Supernöjd!
Vet ni. Jag har funderat ett tag. Vi byter till ett annat bloggpalats. Ni hittar mig här! Vi säger så så länge! ...
Jag tror att de flesta som träffar mig tänker att jag är en sprudlande, glad tjej. Jag är för det mesta, förhoppningsvis, den mest förhoppningsvisa person du lär möta i hela ditt liv. Men det händer att jag inte är den där mest förhoppningsvisa perso...
Beror ju helt och hållet på. Vad man har för avsikt.
Med att lyckas.
Min avsikt att lyckas, är något lagt på hyllan.
Vi tar det sen.
Det finns annat som tränger sig på.
Det handlar om livet, som pågår. Hela tiden. Man måste hålla sig o...
Har ni ens tänkt på det? Att tiden går fortare när man har roligt. Allt som är luststyrt går per automatik mycket lättare och upplevs lite roligare än annat. Just nu är allt som inte har med "måsten" och "jag borde ha" så himla mycket rolig...
Är som en galopperande häst. Med ett stort idiotgarv. Hela tiden. Fattar ni? Hela tiden. Vidöppet halloj. Vad är det som egentligen pågår? Vi säger så sålänge. ...
