Direktlänk till inlägg 27 mars 2014
Sådär.
MiniLiten kräktes hon med.
Till slut.
Jag började ana oråd, när hon bara satt och spottade vid lunchen.
Plättar med sylt och vaniljglass.
Skulle hon spotta ut det i vanliga fall?
Sällan Stellan.
När hon vaknade från sin eftermiddagsvila hade hon feber.
Jag kollar väldigt sällan hur hög temp de små har, man känner direkt om det är feber-feber eller om de bara är lite sängvarma.
Det är tämligen ointressant att veta enstaka temperaturhöjningar, men om febern är långvarig och påverkar allmäntillståndet, så kollar jag givetvis.
Det börjar tära nu.
Att ständigt ha en sjukdom av något slag som slår ned lite sporadiskt då och då.
Det känns så jävla lömskt.
Opålitligt.
Jag känner mig opålitlig.
Inget att räkna med.
Jag är lite ledsen i själen.
Trött.
Jag blev alldeles för inspirerad och måste kolla på lyxfällan. Det känns som att det kan vli ett bra avsnitt idag.
Det handlar om Benny och Nina. Norrland. Lyxfällan.
Återkommer.
Vi säger så så länge.
Vet ni. Jag har funderat ett tag. Vi byter till ett annat bloggpalats. Ni hittar mig här! Vi säger så så länge! ...
Jag tror att de flesta som träffar mig tänker att jag är en sprudlande, glad tjej. Jag är för det mesta, förhoppningsvis, den mest förhoppningsvisa person du lär möta i hela ditt liv. Men det händer att jag inte är den där mest förhoppningsvisa perso...
Har ni ens tänkt på det? Att tiden går fortare när man har roligt. Allt som är luststyrt går per automatik mycket lättare och upplevs lite roligare än annat. Just nu är allt som inte har med "måsten" och "jag borde ha" så himla mycket rolig...
Är som en galopperande häst. Med ett stort idiotgarv. Hela tiden. Fattar ni? Hela tiden. Vidöppet halloj. Vad är det som egentligen pågår? Vi säger så sålänge. ...