Livet går så jävla snabbt.

Jämt.

Knappt jag hinner med.

Det sägs att sommaren är här nu.

Jag vet inte.

Jag förflyttar mig mellan hemmet-förskolan-arbete-förskolan-hemmet tidiga mornar och sena eftermiddagar. 

Solen skiner aldrig, notera betoningen på aldrig, när jag är ledig.

Inte för att jag skulle märka av det då, när jag är ledig, eftersom när jag är "ledig", har jag två triljarder saker som ska fixas, möten på skolan, förskolan, läkarbesök, telefonköer som ska avverkas, tvättkorgen ska tömmas, tvättas, hängas, vikas och tömmas igen, matlagning, handling.

Ni fattar.

Aldrig ledig.

Jag kan skriva under på att dygnet har för få timmar.

Ekorrhjulet snurrar.

Ibland fortare än vanligt.

Så är det för tillfället.

Det går över.

Det vet jag.

Anledningen till att det känns så här, är när det är obalans på aktivitet vs vila kontot.

Det är full matning konstant på jobbet just nu.

Vi har mycket vårdkrävande patienter, både psykiskt och fysiskt.

Det kräver mycket av en.

Kliver upp klockan 05:00 och lägger mig i sängen senast 22:00 heeelt slut i både kropp och själ.

Mitt sätt att återhämta mig är att träna eller att sova. 

När jag inte ens orkar åka iväg och träna, alltså göra det jag tycker om att göra om jag själv får välja, då ringer det ett och annat larm någonstans.

Det måste saneras i aktivitet-kontot.

Fokusera på viktigheter i livet.

Rangordna.

Familjen alltid först.

I synnerhet barnen.

Pappan. Förstås.

Men han är ju också vuxen och förväntas därför vara tämligen självgående.

Sist mig själv.

Just nu är jag och Pappan inte överdrivet överens om så mycket.

Att vi inte hinner med varandra - check.

Vi kan knappt sitta i samma rum utan att hamna i någon slags dispyt över småsaker.

Vafan tuggar du med öppen mun för? Varför tittar du på mig sådär för? Vem fan vare som kasta?

Varför?

För att vi är så jävla slutkörda. 

Vi beter oss som retarderade idioter mot varandra, för att vi inte kan göra något annat. Nån måste ta skiten som ska ut.

Den lassar man över på den man litar mest på.

Sen är det upp till mottagaren hur the outcome blir.

När Pappan beter sig och far ut som ett praktmongo, kan jag haka på och fara ut på honom för att liksom släppa ut lite av allt det som är jobbigt.

Men ibland, kan jag också le lite inombords, för att jag känner igen mig. Jag gör likadant. Inte för att inte älskar honom, eller är olycklig i vårt äktenskap, eller av någon tråkig anledning, utan för att måste lätta på trycket. Då fär ju han ta skiten, ibland kan något barn få känna av det, fast i mycket mindre utsträckning. Av någon anledning kan man hejda sig rätt rejält, när det kommer till barnen. 

Men Pappan är över tretti, och av mig förväntas han kunna ta saker med en nypa salt. Det finns oftast en anledning till att man beter sig. Bägaren rinner över. Jag förväntar mig och tror att han kan se ett steg längre.

Jag kämpar på med det hela varje dag. Ibland blir det för mycket. Då svider det. Men det går över.

Eventually. 

Då båda befinner sig på randen av bristningsgräns.

Vad gör man åt saken?

Man spottar i nävarna, håller handen och tar nya tag.

Tillsammans.

För att vi ska. Vi måste.

Vi ger varandra utrymme. För att kunna ladda batterierna. För att orka mera. 

Snart är klockan nio en söndagkväll i juni. 

Mamman är gråt-trött i kropp och själ.

Först kvällsfika i form av keso, hallon och grönt Rooibos-te.

Borsta tänderna överdrivet länge.

En snus i flabben.

Sängen.

Sova.

Ladda batterierna. Springa vidare i ekorrhjulet. Mitt är glittrigt rosa, med dansande enhörningar och  med extra mycket allt. 

Ler inombords när jag tänker på den här kvällen. 

Vi säger så så länge.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vet ni. Jag har funderat ett tag.   Vi byter till ett annat bloggpalats.   Ni hittar mig här!   Vi säger så så länge! ...

Jag tror att de flesta som träffar mig tänker att jag är en sprudlande, glad tjej. Jag är för det mesta, förhoppningsvis, den mest förhoppningsvisa person du lär möta i hela ditt liv. Men det händer att jag inte är den där mest förhoppningsvisa perso...

Beror ju helt och hållet på. Vad man har för avsikt.  Med att lyckas. Min avsikt att lyckas, är något lagt på hyllan. Vi tar det sen.   Det finns annat som tränger sig på. Det handlar om livet, som pågår. Hela tiden. Man måste hålla sig o...

  Har ni ens tänkt på det? Att tiden går fortare när man har roligt. Allt som är luststyrt går per automatik mycket lättare och upplevs lite roligare än annat. Just nu är allt som inte har med "måsten" och "jag borde ha" så himla mycket rolig...

Är som en galopperande häst. Med ett stort idiotgarv. Hela tiden. Fattar ni? Hela tiden. Vidöppet halloj. Vad är det som egentligen pågår? Vi säger så sålänge. ...