Jag har varit på mitt årliga besök hos reumatologen på KS.

Min förra reumatolog har gått i välförtjänt pension.

Min nya reumatolog är ingen stofil.

Förr eller senare kanske.

Men inte ännu.

Docent. Forskare. Beläst och kunnig.

Jag kände direkt, att den här killen kan man lita på. Han kan sin sak.

Jag har haft lite på känn, den senaste tiden att något har hänt i mina leder.

Mer ont.

Mer trött.

Lite mer av allting.

Ibland kan det bli lite för mycket av allt.

Vilket jag kan ha lite svårt att erkänna.

Känna.

Jag är ganska van att dundra på, i full fart.

Ensam.

Kan hända att den här gamla skatan har ett kontrollbehov.

Ganska gjutet.

Men med mycket i bagaget, så är det också svårt att släppa.

Därför är jag konstant stressad, med konstant värk.

Men reumatolog skällde ut mig, utan pardon.

Dags att tänka efter.

Prioritera.

Vad är viktigt?

För mig?

Nya mediciner.

Två nya.

En smärtstillande variant, en ny NSAID.

Plus en immunmodulerande medicin. En anti-inflammatorisk medicin som påverkar immunförsvaret.

Tillsammans med min befintliga Enbrel-spruta, en medicin som är selektivt immunosuppressivt. En TNF-antagonist.

Jag läste i Läkemedelsboken att man i en studie funnit att patienter som behandlas med Enbrel löper större risk att utveckla maligniteter och andra lymfoproliferativa sjukdomar, solida tumörer och hematopoetiska maligniteter.

Så jag ser framemot att inte bara ha helt sabbade leder, jag ska givetvis utveckla lite cancer ovanpå det.

Malign cancercell. Rätt spejsig.

Nu kom jag från vad jag skulle komma till.

Jo, herr doktor docenten, sjukskrev mig i tre veckor.

Dels för att palla med biverkningar och tillvänjning av de nya medicinerna.

Dels för att varva ned, stressa av.

Fokusera.

Prioritera.

Lättare sagt än gjort.

Jag vill inte fokusera på att jag har ont, och mår dåligt större delen av dagen.

Jag vill fokusera på det som är bra.

Jag har bestämt mig för att fokusera på att ta hand om mig själv.

Min kropp.

Mitt tempel.

Ska byggas, formas, tas omhand och njutas av.

Inte brytas ned av stress, dålig kost, alkohol, tobak (snus, annars tror ni säkert att jag röker, pff)

Nej.

Det måste börjas någonstans.

Jag är snart inne på andra veckan.

Biverkningar so far:

Illamående.

Trötthet.

Konstig i kistan.

Yrslig.

Men annars är det ganska bra.

Jag tror att jag har liiiite mindre ont i handlederna åtminstone.

Kanske om jag känner efter jättemycket.

Det blir nog bra ska ni se.

Jag har som ni säkert vet anmält mig till både DN Halvmara och Tjurruset i år.

Mycket fokus på löpning.

Jag är så jävla peppad, och blir euforisk varje gång jag tar mig ut och kutar.

Men nu måste jag ta tag i MiniLiten och Liten och gå bort till förskolan.

Vi säger så så länge.

Repeat hemma hos mig idag:

Ha en fantastisk dag alla fina vänner och familjemedlemmar.

Du också, Pappan!

Jag älskar Dig, mer än du förstår!

Vi säger så så länge!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vet ni. Jag har funderat ett tag.   Vi byter till ett annat bloggpalats.   Ni hittar mig här!   Vi säger så så länge! ...

Jag tror att de flesta som träffar mig tänker att jag är en sprudlande, glad tjej. Jag är för det mesta, förhoppningsvis, den mest förhoppningsvisa person du lär möta i hela ditt liv. Men det händer att jag inte är den där mest förhoppningsvisa perso...

Beror ju helt och hållet på. Vad man har för avsikt.  Med att lyckas. Min avsikt att lyckas, är något lagt på hyllan. Vi tar det sen.   Det finns annat som tränger sig på. Det handlar om livet, som pågår. Hela tiden. Man måste hålla sig o...

  Har ni ens tänkt på det? Att tiden går fortare när man har roligt. Allt som är luststyrt går per automatik mycket lättare och upplevs lite roligare än annat. Just nu är allt som inte har med "måsten" och "jag borde ha" så himla mycket rolig...

Är som en galopperande häst. Med ett stort idiotgarv. Hela tiden. Fattar ni? Hela tiden. Vidöppet halloj. Vad är det som egentligen pågår? Vi säger så sålänge. ...