Direktlänk till inlägg 2 september 2014
Bedövningen börjar släppa nu.
Nu börjar det göra liite, pyttelite ont.
Jag överlever.
Det värsta har nog varit att hela handen varit helt bedövad.
Så som armen kan bli, på natten, när man legat på den.
Tung, borta.
Ont bara.
Att lägga bedövningen var inte särskilt skönt heller.
Snöra blodtillförseln, snitta upp leden osv, kändes inte alls.
Men bara att peta lite på en fingertopp kändes skitskumt.
Ringde och sa upp min plats på den utbildning det var tänkt att jag skulle gå i höst genom jobbet idag.
Förklarar mer en annan dag.
Det är vemodigt och med liten sorg i bröstkorgen som jag gör det.
Men nödvändigt.
Nu lägger jag ner för idag.
Vi säger så så länge.
Vet ni. Jag har funderat ett tag. Vi byter till ett annat bloggpalats. Ni hittar mig här! Vi säger så så länge! ...
Jag tror att de flesta som träffar mig tänker att jag är en sprudlande, glad tjej. Jag är för det mesta, förhoppningsvis, den mest förhoppningsvisa person du lär möta i hela ditt liv. Men det händer att jag inte är den där mest förhoppningsvisa perso...
Har ni ens tänkt på det? Att tiden går fortare när man har roligt. Allt som är luststyrt går per automatik mycket lättare och upplevs lite roligare än annat. Just nu är allt som inte har med "måsten" och "jag borde ha" så himla mycket rolig...
Är som en galopperande häst. Med ett stort idiotgarv. Hela tiden. Fattar ni? Hela tiden. Vidöppet halloj. Vad är det som egentligen pågår? Vi säger så sålänge. ...