Idag började morgon en aning tidigt.
Liten tyckte att morgonen började kvart i sex.
Thänk godd för Bolibompa!

Hade tid hos barnmorskan på PSE på SÖS, så det var bara att hoppa in i duschen och ta på sig ett fejs.

Det börjar faktiskt bli lite kallt ute nu. Skinnpajjen funkar ett tag till, men inte länge till.

Liten får börja ha långkallingar under brallorna, överdragsbrallor är införskaffat.
Mellan och Stora är vl inte så pigga på tanken, men det finns liksom inget alternativ. Om de inte vill ha överdragsbrallor, vilket jag har lite svårt att tro.

Körde långkok på grytbitar till middag. Gött! Grytor känns som att det är höstmat, enkelt och gott.

Fick en stor dos energi hos barnmorskan idag. Känner mig lite mer på banan.

Vi har en plan!

Storas dator har pajjat. Sådär lagomt strax innan jul. Hans mobiltelefon håller max 8 timmar i batteritid. Jag har försökt förklara det här med att kunna nå varandra och hela iden med mobiltelefon. Men av någon märklig anledning, håller han fast vid att han ändå vill ha sin pappas gamla avlagda iphone. En telefon som knappt fungerar.
Vad är det frågan om?

Jag fattar inte.

Min första mobiltelefon VS Storas.

Skillnaden är rätt stor.

vs

Jag har under min tid som ofrivillig hemmafru kommit till insikt.

Insikt om mig själv. Det är bra.

Jag är en antingen-eller-person.

Fullt, maniskt ös
 eller

noll speed.

Det här pendlar väldigt mycket. Ibland är jag så manisk, att jag kan kliva upp mitt i natten för att organisera skåpet med sängkläder. Jag målar väggar, bakar, tvättar, stryker tvätt och får massor gjort i skolan, med en outtröttlig energi.

Det tar liksom aldrig slut. Eller.

Det gör den ju, till slut. Energin alltså, den tar ju slut till slut. Å då tar den här apatiska lathets-perioden vid. Den varar i och för sig inte så länge.

Men den perioden, då jag är som en urlakad gamm-aborr-gädd, är den period som jag lider. Då fungerar ingenting.

Jag kan inte komma fram till vad vi ska äta till middag under såna här perioder, jag kan inte sätta mig ned och plugga, jag bäddar inte ens sängen. Jag bara finns.

Jag vet inte om jag alltid har varit sån här, antingen eller?

Men jag får nog bara lära mig leva med den jag är.

Försöka hitta en balans.

Just nu, är jag lite mitt emellan. Projekten är i rullning. Men jag har lite svårigheter att avsluta mina projekt.

Just för att jag inte kan.

Miniliten sätter käppar i hjulen, konstant.

Försöker jag göra något som är en aning mer fysiskt ansträngande än att gå uppför en trappa, så ställer sig Miniliten på högkant i magen och spjärnar emot. Aja-baja mamma. Sätt dig ned i soffan och sitt där.

Oerhört frustrerande.

Men det är bara att gilla läget.

Hur som helst så ska vardagsrummet tapetseras om, så också matsalsdelen. Lilltoan är påbörjad för att målas om.

Fejs it MiniLiten, it´s going down, gilla läget! Om det så ska ta två månader, så ska det göras.

Här är tapeten som skall upp i matsalsdelen hade jag tänkt.

Det blir fint.

Nu ska jag tvätta väggarna på lilltoan, räknar med en tidsåtgång på 5 ½ timme ungefär.

Tidig morgon: Vaknar med en salivsträng på kudden, men märkligt lite i munnen. Har jag sovit med öppen käft hela natten månne?

Kliver upp, märkligt grusig i ögonen, ungefär som när man håller på att få ögoninflammation. Det känns som att klockan är ungefär strax efter halv två mitt i natta.

Det är knäppt tyst i läggan, jag vet att både Mellan och Storas väckarklockor har ringt, men ingen radio står på. Kan de känna precis som jag, vi skiter i den här dagen?

River upp kidsen ur sina varma, gosiga sängar och skramlar fram frukost på bordet. Bråkar iväg barnen på sina cyklar, de hinner i tid till skolan idag också, trots att Mellan kallat Stora för CP i stort sett hela vägen till skolan. Hur orkar hon? Jag förstår att Stora tycker att Mellan kan ta och cykla själv till skolan hädanefter. Han hade ju trots allt sovmorgon den här morgonen, men han kliver snällt upp och följer henne till skolan för att jag ber honom.

Borde han få en medalj kanske, tapperhets?

Tidig förmiddag: Känner att den här dagen verkligen bara suger fett ( som Stora skulle ha uttryckt det ). Föreläsningarna är så fruktansvärt onödigt onödiga. Det märks att vi är den första kullen, med tanke på klassen av föreläsningar och ämnen. För det är bara en enda upprepning hela tiden, allting går in i varandra och alla säger egentligen exakt samma sak, fast med olika ordval.

Jag hinner känna mig gråtfärdig, arg och förbannad, likgiltig..you name it, hela registret gås igenom inom loppet av ett par timmar. För att försäkra mig om att jag inte missat något världsviktigt börjar jag läsa samtliga bloggar jag brukar läsa, både en och två gånger.

Detta samtidigt som jag lyssnar på föreläsningar, vilket resulterar i att jag inte hört ett skit av vad som sagts och får lyssna om igen. Jag gör det sanneligen oerhört svårt för mig själv.

Tidig eftermiddag: Känner mig ändå rätt nöjd med vad jag idag har åstadkommit, med tanke på mitt geniala sätt att lyssna på föreläsningar. Har skrivit färdigt en uppgift och börjat på den andra.

Har ett visst hopp om att hinna färdigt till deadline ändå.

Eftermiddagish: Stora kommer hem från skolan, inte särskilt glad över livet. Vad jag förstår var det varmt och jobbigt att cykla hem och det har förstört hela hans eftermiddag. Får surkärring-tjata honom till att göra en engelskaläxa som han slarvat bort hos sin far. Försöker förmana honom om vikten av att lära sig att göra sina läxor redan nu, att skapa rutin kring pluggandet och ta det på allvar. Han tycker nog att jag är en komplett moron, men jag hoppas att han någon gång förstår att jag är en tjat-kärring för att jag är hans mor, och att jag vill hans bästa.

Middag: Har varit så uppslukad av mitt förakt inför skolan och upplägget på kursen, så jag har heelt glömt middagen!? Ringer P som får skrapa ihop nåt på affärn. Det blir blodpudding och bacon. Jag äter yoghurt till middag.

Bryter ihop, får migrän och slocknar på soffan med min bandaga på knoppen.

Kväll: Är otroligt lättretlig, vill egentligen bara skrika rakt ut, gråta en skvätt och leva rövare en stund. Men behärskar mig, tar en dusch och kollar på tv med Mellan. Kryper över till nästa säng och nattar Liten.

Slutligen kommer Stora hem från innebandyträning, han vurpar i duschen och jag tror att han slagit ihjäl sig. När jag försäkrat mig om att han överlevt, äter jag en halväten kanelbulle och sammanfattar dagen som ett stort fiasko.

Imorgon blir en bättre dag helt enkelt. Skippar nog Lergiganet ikväll, jag tror att det är boven i dramat.

Sitter på mödravårdscentralen och har fått dricka ett stoort glas vatten med galet mycket socker i. SKÅL!
Man vill kolla så att jag inte ligger i riskzonen för diabetes. Nu är jag rätt övertygad att jag inte har någon diabetes, men det är väl bra att vara på den säkra sidan.

Därför har jag inte fått varken äta eller dricka sedan igår. Man kan utan överdrift säga att jag är hungrig och törstig.

Annars ser allt bra ut med magen, den växer som den ska. Tur det!

Har med mig så att jag kan kolla på film, hur slår man annars ihjäl två timmar, då man inte får sova eller spankulera omkring?
Men jag kommer på mig själv att sitta och blunda och fantisera om kaffe och nybakade scones av någon anledning.
Jag ska hälla i mig en kanna kaffe när jag kommer hem, krypa ned i sängen och sova ett par timmar.

Det skall jag göra!

En sån här önskar vi oss i julklapp. Bara en sån här. Inget annat. Jag talar för hela familjen. Mitt ord är lag. CHEF!

Den finns att köpa här och är inte så fasligt dyr. En perfekt julklapp helt enkelt!

STILTJE

Bjuder på män idag. Hurra och Grattis för det!