Jag har gått och blivit en skogsmulle.
And I love It!
Jag skulle kunna knata runt i skogen, elda lite, steka lite mat och bara ligga på ett liggunderlag och peta i elden.
Men för att det här ska bli perfekt är det åtminstone två saker som saknas.
1. Bättre skor. Behöver ett par riktiga Meindl kängor. Så att jag kan klafsa runt i lera och gå långt utan att fötterna ska dö.
2. En kaffepanna.
Jag fortsätter listan. För jag kom på mer saker som kommer att behövas.
3. En kaffepåse.
4. En Murrika.
Sen är saken klar. Typ.
Bara packa väskan och ut.
Jo, ett tält vill jag också ha.
Så att vi kan gå ut på vandring och tälta hela familjen.
Inte så troligt att det någonsin kommer att hända.
Hoppet är det sista som överger en.

Vi säger så så länge.

Nej.
Inte för mig.
Varför?
För att Pappan fick för sig att gå ut på krogen med DaFe.
Värt att tjafsa för?
Kanske.
Men jag orkade inte.
Så jag förlorade min sovmorgon.

Vi hade en helt underbar dag igår.
Det började med ettt CrossNature pass i strålande sol och 10 plusgrader och Emma Ris

Efter passet skyndade vi oss hem, packade matsäck och ungar i bilen.
Vi åkte ut till Paradiset.

Vi gick högervarv, Sameslingan. Det var lite krångligt, men roligt. Över berg och över geggiga lerpölar, en del i låga converse, en del åkandes i barnvagn.
Vi ruttnade mittemellan Långsjön och Trekanten och satte oss i skogen och gjorde upp en eld.
Sen gick vi tillbaka.
Ute, i flera timmar. Fantastiskt.

Det var så jävla mojsigt, så att vi har bestämt oss för att åka iväg idag igen.
Men bara Mellan, jag och Emma Ris.
Vi ska steka hamburgare och dricka kaffe och mojsa ihjäl oss.
Vi ska gå Tornbergsslingan.

Sen avslutar vi med ett CrossNature pass klockan fyra.

Gårdagen i repris, fast bakvänt.

Vi säger så så länge.

Vi blev kvar hemma i helgen.
För att helt försäkra oss om att inga fler barn, eller vuxna för den delen, insjuknar i magsjuka.
Inget kräk inatt.
Då borde vi vara safe.

MiniLiten verkar ha bestämt sig för att klockan fem är en toppenfenomenal tid att kliva upp, varje dag.
Jag ska iväg och träna, klockan tio förvisso, men då måste jag äta sju...senast.
Annars får jag håll.
Så jag kan lika så gärna kliva upp.
Men imorgon, så vill jag gärna ligga kvar. För att dra mig.
För jag är inprogramerad som så, att har jag en gång vaknat till, kan jag inte somna om. Så vaknar jag låt säga, halv sju, den morgon jag har fått förmånen att få "sovmorgon", så kan jag omöjligt somna om. Skit störigt. Men så är det.
Nu är det ju oftast så att jag brukar inte få "sovmorgon" särskilt ofta. Inte om jag specifikt ber om det. Men i nio av tio fall är det Pappan som lugnt snarkar vidare.
Jag avundas honom, han kan sova genom ett världskrig eller en invasion från yttre rymden.

Vad skulle man kunna hitta på idag då?
Jag tänker bowla? Bada? Bio?
Gärna något som alla kan hänga med på. Det svåra är att locka iväg Stora. Han är svår nuförtiden.
Det är bara datorn som gäller, i alla kategorier.
Att åka till Varras, är för honom heeeelt otänkbart. Inget internet, inget dataspel, inget youtube.
Att umgås med familjen är tydligen rätt ointressant. Men han är tretton, så jag kan till viss del förstå.
Nu är det ju så, att han har inget val. Kung surkart en vecka, men det får vi ta.

Jag menar, vem vill inte till Tapmuk och steka palt i solen och åka bob nerför hängdrivorna?
Pimpla, bada bastu och elda i arran...
JAG längtar iallafall.
Inte till resan upp, bila i hundra mil är sällan kul.
Men vi får försöka underhålla oss. Film, godis, och musik.
Vi åker på lördagen, helgen innan påsk och styr kosan tillbaka på söndagen efter påsk.
Lagom. Längtar.

Vi säger så så länge!

sa MiniLiten och väckte familjen med ett tjut.
Eftersom jag sovit sedan 19:30ish igår, så känns det inte så farligt att stiga upp nu.
Liite tyngre för Pappan som varit uppe och dataspelat till halv 23:30. Men vad vet jag, han kanske känner sig helt utvilad.
Som man då kan räkna ut, blev det ingen träning igår för min del.
Det är ok.
Jag tar en vilodag.
Om vi åker till Eskilstuna i helgen, blir det vilodag på lördag också.
Men söndagspasset vill jag inte missa.
Så vi måste vara hemma till senast 16:00 på söndan.
Liten har inte haft några kräkningar sen onsdag kväll, så jag skulle vilja påstå att han är frisk.
Jag får höra med Kusinen om de har något inplanerat eller om det är av intresse att få besök av familjen G.
Jag hörde ryktas om ett eventuellt besök i Västerås, och badhus.
Jag vet inte.
Men en utflykt till ett badhus vore ju jätteroligt.
Vi behöver det.
Som en familj.
Att göra något tillsammans.
Som alla kan uppskatta.
Läste på nätet om Kokpunkten, ett nytt upplevelsebad i Västerås, men det öppnar inte förrän i augusti-september, så där blir det inget bad i helgen.
Men de har säkert något annat roligt bad, som är värt att besöka.

Men nu skriker MinLiten för full hals.

Vi säger så så länge.

En helt vanlig vardag.

Liten vaknade inatt med en kaskadspya i vår säng.

Man skulle kunna säga att jag vaknade på stört jag med.

Igårkväll, när vi skulle somna, jag gick och lade mig halv nio igårkväll, så sa han att han hade ont i magen och kände sig sjuk.

Asch.

Du är inte sjuk, sa jag.

Ehm.

Sånt får man äta upp.

Vad ska man göra.

Andra vabben den här veckan.

Kul.

Ringde och pratade lite med chifen.

Hon är som tur var, rätt så förstående.

MiniLiten är på förskolan.

Det känns lite mysko att lämna henne där, när jag är hemma och vabbar. Men det är för att hon skall få in en kontinuitet.

Det kommer ju tyvärr att bli hennes vardag.

Förskolan.

Vilken förskola förteller icke storyn.

Vi skulle förhoppningsvis få veta innan veckoslutet.

Alltså imorgon.

Jag håller tummen.

Det vore skönt.

Jag är inne i ett jävla sockerberoende just nu.

När jag är hemma, har jag lagt till med socker olater.

Godis. Godis. Godis.

Men bara gräddkola.

Av nån jävla underlig anledning.

Kan det ha med att göra att jag håller på att sluta snusa...igen.

Kan faan ha med det att göra
.

Nåja.

Nu har vi omplacerat Arrak.

Vi, eller Maria hittade ett hem som jag tror att Arrak kommer att stormtrivas i.

Ensam. Inga barn att kivas om uppmärksamhet med.

Det känns förstås tråkigt.

Men nödvändigt.

Ingen mer spya...än så länge.

Peppar peppar.

Träning ikväll.

Woop woop.

Det blir skönt.

Jamen.

Vi säger så så länge.

Att lämna MiniLiten på förskolan.

Helt ensam.

Inte för att jag egentligen tror att det blir något problem för henne.

Hon verkar tycka att det är toppen på förskolan.

Men ändå.

Det kändes hur överkonstigt som helst att komma hem igen. Utan henne.

Vetandes att hon går runt där. Planlöst. Med lika planlösa förskolefröknar.

Ont i mammahjärtat.

På tal om ont i mammahjärtat.

Det gick upp för Mellan att det antagligen var sista gången som hon träffade Arrak igår kväll.

Krokodil-tårarna rullade från kinderna och jag fick en klump i halsen.

Hon somnade till slut, med Arrak längst ned i fotändan på hennes säng.

Att det gör ont att tänka på, att vi ska lämna ifrån oss vår fina, fina hund-idiot.

Det känns som att lämna bort ett barn.

Det är konstigt att man bara kommer ihåg och tänker på de stunder då han är som allra mojsigast, och gosig.

Jag försöker frammana de där stunderna då han ätit upp hela middagen för oss, tuggat i sig någon leksak, kissat i sängen i protest...

Eller sena, spöregniga kvällar och tidiga svinkalla mornar då hundskrället ska ut och kissa.

Men ändå, våran lilla gullputte.

Mellan åker inte till sin pappa idag.

Hon åker i morgon, istället.

Arrak flyttar mest troligt helt permanent till Uppsala på söndag.

Kommer att kännas tomt, och konstigt. Men ack så befriande också.

Med vetskap om att han kommer att få det jättebra.

Finaste bästaste Arrak.

Snyft.

Nu ska jag slänga Liten i bilen och åka till logopeden.

Sen lär jag få åka och hämta MiniLiten, de ringde precis från dagis och ville att jag skulle komma dit. Inte för att det varit några som helst problem med Mini, men det var ett annat barn som tokskrålat och så spred det hela sig som en löpeld.

Hur tänker de göra på måndag då? När samma unge kommer att börja skråla, ska jag måsta åka från jobbet för att hämta MiniLiten, för att hon sympatigråter??

Hmm, känns inte helt bra i magtrakten.

Vi säger så så länge.

Vi börjar med lördag.
Som slutade i en söndag, av trasighet.
Pulled Pork.
Rött Vin.
Marie Laveu - Kvarnen - Kellys.
Kan bara sluta på ett sätt.
Söndrig Söndag.
Hela dagen gick i stort åt att återhämta sig.
Men nu vet jag ju.
Rött Vin, Många goda groggar och mix it up med ett par öl.
Woop woop.
Det visste jag förvisso.
Men ändå.

Måndagen likamed första dagen på inskolningen med MiniLiten och förskola.
Fjorton högst förvirrade föräldrar, och jag. Femton speedade barn. Tre förvirrade förskollärare.
Fyrtiofem minuter kändes som en evighet.

Kvällen avslutades med ett CrossNaturepass i Källbrink. Intervaller, backträning och plankor.

Tisdagen.
Fortsatt inskolning. Den här gången var gruppen delad på två, på två förskollärare.
MiniLiten strosade runt mol allena och kände sig för. Oerhört cool. Kollade av läget med mig då och då. Men annars kände jag mig något överflödig.
Något som redan från dag ett förtydligades, ingen fotografering eller filmning av barnen på förskolan. Sånt sköter personalen, som dokumenterar och sparar åt oss föräldrar. Detta är ju inget nytt under solen.
Så är det även på Litens förskola, och det är inget som jag funderar över.
Men det finns alltid de som inte fattar såna regler.
Som fotar ändå.
För mig spelar det egentligen ingen som helst roll eftersom vi inte lever under skyddad identitet, men givetvis finns det föräldrar som inte riktigt kan låta personalen sköta det hela.
Som drar igång ett litet käbbel. Men det är ju lönslöst att käbbla med personer som inte förstått regeln från första början av den enkla anledningen att de inte förstår det svenska språket.
Det leder ju absolut ingenstans.
Spännande intriger blåser upp på förskolan.
Sen var det sagt, att vi föräldrar skulle ta med eget käk idag, då det är femton barn som skolas in samtidigt, och det skulle bli så himla mycket matlagning för kockerskan.
Inte heller något konstigt med det. Jag kokade två ägg och köpte med mig en Jordgubbs Skyr.
Vissa äter tydligen chokladmunkar till lunch.
Innan barnens lunch skulle serveras, kring halv elva-elvish drog de fram påsen med munkar och satte sig vid barnbordet och började mumsa. Kan ju ge småbarn ( MiniLiten) konstiga vibbar, typ skippa lunchen och ät skit.
Samma föräldrar som drog igång fotokäbblet, stod i köksdelen och fnyste, viskade och tyckte att de föräldrar som åt munkar bar sig oerhört illa åt.
Jag bryr mig inte vad andra har för matvanor, ungefär fram till den punkt när de började mata MiniLiten med munkar. STOPP där!
Men gav mig inte på någon diskussion, lönlöst. De talar ändå bara japanska.
I övrig gick det rätt ok med inskolningen.
MiniLiten lyckades efter mycket lock och pock, vaggande och vyssjande somna.
Fram tills den ena lilla japanska pojken bestämde sig för att riva ned en hylla i badrummet, som ligger vägg i vägg med småbarnens sovrum. Ping, Pang Paow. MiniLiten vaknade med ett ryck efter en dryg timme.
Jag tror att det kommer att bli bättre, eller jag måste tro det.
Annars vet jag inte hur det här kommer att gå.
Det känns inte helt bra i magtrakten. Det är det man alltid ska gå på. Magkänslan.

Det gjorde Liten på vägen hem. Han orkade inte stå å glo på ståbrädan hem. Han gick på magkänslan att det skulle kännas bättre att sitta på ståbrädan.

Check!

Har fått en försmak av vår stundande framtid, som stavas stress idag.
Ser framemot det.
Ehmm, typ.

Vi säger så så länge.

Så var all snö borta igen.
Hurra!

Klev upp med MiniLiten strax före sju. Dags att tanka.
Det är viktigt att ha tankat kroppen rejält inför ett CrossNature pass. Anna pressar ur allt ur en och efter ett pass är man rätt mör i kroppen.
Därför laddade jag med en portion med fiberhavregröt, med solroskärnor, hackade mandlar och hasselnötter, skivad banan och sojamjölk. Kaffe och ett kokt ägg på det.
Mumma!

Kina-Ris och pannkaka ( sjung istället för Sheena is, a punk rocker), dök upp strax efter nio.
Passet var heelt outstanding idag. Lite dimma mellan träden, med solstrålarna som sökte sig genom trädkronorna, porlet av små bäckar i skogen, fågelkvitter. Plusgrader. Vår feeling!

Lånat bilden av Levlive instagram.

Men ni ser ju, helt underbart.
Ser framemot våren. Hoppas på ett skadefritt år. Så att jag kan köra regelbundet fram till Midsommar och uppehållet över sommarn.

Vi ska äta Pulled Pork till middag. Pappan står för matlagningen. Känns helt galet att ligga på soffan och inte vara den som yr runt i köket. Ska försöka njuta istället för att känna mig värdelös.
Rhinomuscles kommer hit och käkar middag med oss. Har beställt rödtjut av pappan, som skall iväg och lyfta ett piano i eftermiddag.
Har googlat och sökt på viner med lägre sockerhalt, så känns det lite bättre iallafall.
Kanske passa på och ta en lutare på eftermiddan, så att man orkar vara uppe senare än nio iallafall.

Jag saknar min kusin.
Förr i tiden, nu säkert ett år sedan sen sist, brukade vi packa samtliga familjemedlemmar i bilen och dra till Eskilstuna. Stanna en natt eller hela helgen. Alla, stora barn som små älskade dessa stunder.
Helt kravlöst. Inga måsten. Alla umgicks, på sitt sätt.
Sena kvällar, många skratt. Spontanutgång.
Jag saknar det.
Umgänget.
Jag vet varför det inte blir nuförtiden. Men det är på väg att lösas.
Så snart.
Snart är vi på banan igen.
Minst en gång per månad säger jag.
Minst.

Vi säger så så länge.