Vi blev kvar hemma i helgen.
För att helt försäkra oss om att inga fler barn, eller vuxna för den delen, insjuknar i magsjuka.
Inget kräk inatt.
Då borde vi vara safe.

MiniLiten verkar ha bestämt sig för att klockan fem är en toppenfenomenal tid att kliva upp, varje dag.
Jag ska iväg och träna, klockan tio förvisso, men då måste jag äta sju...senast.
Annars får jag håll.
Så jag kan lika så gärna kliva upp.
Men imorgon, så vill jag gärna ligga kvar. För att dra mig.
För jag är inprogramerad som så, att har jag en gång vaknat till, kan jag inte somna om. Så vaknar jag låt säga, halv sju, den morgon jag har fått förmånen att få "sovmorgon", så kan jag omöjligt somna om. Skit störigt. Men så är det.
Nu är det ju oftast så att jag brukar inte få "sovmorgon" särskilt ofta. Inte om jag specifikt ber om det. Men i nio av tio fall är det Pappan som lugnt snarkar vidare.
Jag avundas honom, han kan sova genom ett världskrig eller en invasion från yttre rymden.

Vad skulle man kunna hitta på idag då?
Jag tänker bowla? Bada? Bio?
Gärna något som alla kan hänga med på. Det svåra är att locka iväg Stora. Han är svår nuförtiden.
Det är bara datorn som gäller, i alla kategorier.
Att åka till Varras, är för honom heeeelt otänkbart. Inget internet, inget dataspel, inget youtube.
Att umgås med familjen är tydligen rätt ointressant. Men han är tretton, så jag kan till viss del förstå.
Nu är det ju så, att han har inget val. Kung surkart en vecka, men det får vi ta.

Jag menar, vem vill inte till Tapmuk och steka palt i solen och åka bob nerför hängdrivorna?
Pimpla, bada bastu och elda i arran...
JAG längtar iallafall.
Inte till resan upp, bila i hundra mil är sällan kul.
Men vi får försöka underhålla oss. Film, godis, och musik.
Vi åker på lördagen, helgen innan påsk och styr kosan tillbaka på söndagen efter påsk.
Lagom. Längtar.

Vi säger så så länge!

sa MiniLiten och väckte familjen med ett tjut.
Eftersom jag sovit sedan 19:30ish igår, så känns det inte så farligt att stiga upp nu.
Liite tyngre för Pappan som varit uppe och dataspelat till halv 23:30. Men vad vet jag, han kanske känner sig helt utvilad.
Som man då kan räkna ut, blev det ingen träning igår för min del.
Det är ok.
Jag tar en vilodag.
Om vi åker till Eskilstuna i helgen, blir det vilodag på lördag också.
Men söndagspasset vill jag inte missa.
Så vi måste vara hemma till senast 16:00 på söndan.
Liten har inte haft några kräkningar sen onsdag kväll, så jag skulle vilja påstå att han är frisk.
Jag får höra med Kusinen om de har något inplanerat eller om det är av intresse att få besök av familjen G.
Jag hörde ryktas om ett eventuellt besök i Västerås, och badhus.
Jag vet inte.
Men en utflykt till ett badhus vore ju jätteroligt.
Vi behöver det.
Som en familj.
Att göra något tillsammans.
Som alla kan uppskatta.
Läste på nätet om Kokpunkten, ett nytt upplevelsebad i Västerås, men det öppnar inte förrän i augusti-september, så där blir det inget bad i helgen.
Men de har säkert något annat roligt bad, som är värt att besöka.

Men nu skriker MinLiten för full hals.

Vi säger så så länge.

En helt vanlig vardag.

Liten vaknade inatt med en kaskadspya i vår säng.

Man skulle kunna säga att jag vaknade på stört jag med.

Igårkväll, när vi skulle somna, jag gick och lade mig halv nio igårkväll, så sa han att han hade ont i magen och kände sig sjuk.

Asch.

Du är inte sjuk, sa jag.

Ehm.

Sånt får man äta upp.

Vad ska man göra.

Andra vabben den här veckan.

Kul.

Ringde och pratade lite med chifen.

Hon är som tur var, rätt så förstående.

MiniLiten är på förskolan.

Det känns lite mysko att lämna henne där, när jag är hemma och vabbar. Men det är för att hon skall få in en kontinuitet.

Det kommer ju tyvärr att bli hennes vardag.

Förskolan.

Vilken förskola förteller icke storyn.

Vi skulle förhoppningsvis få veta innan veckoslutet.

Alltså imorgon.

Jag håller tummen.

Det vore skönt.

Jag är inne i ett jävla sockerberoende just nu.

När jag är hemma, har jag lagt till med socker olater.

Godis. Godis. Godis.

Men bara gräddkola.

Av nån jävla underlig anledning.

Kan det ha med att göra att jag håller på att sluta snusa...igen.

Kan faan ha med det att göra
.

Nåja.

Nu har vi omplacerat Arrak.

Vi, eller Maria hittade ett hem som jag tror att Arrak kommer att stormtrivas i.

Ensam. Inga barn att kivas om uppmärksamhet med.

Det känns förstås tråkigt.

Men nödvändigt.

Ingen mer spya...än så länge.

Peppar peppar.

Träning ikväll.

Woop woop.

Det blir skönt.

Jamen.

Vi säger så så länge.