Nu snöar det.
På korsen och tvären.
Det snöar något kopiöst mycket.
Helt sjukt.
Jag hade ju dammat av skinnpajen.
Den åker tillbaka in i garderoben ett par dagar till.
För att jag tror att den här jävla snön kommer att förvandlas till slask, väldigt snart.

Liten fortsätter kissa med stjärten, det verkar inte bli särskilt mycket bättre.
Mini står och gråtropar Mämmä...och vill bedömt inte sova middag.
Snart veknar jag.
Inte ofta jag gör det, men när hon ropar Mämmmmmäääääää, då veknar jag.
Stora och Mellan har kommit hem från skolan, och försvunnit upp på sina rum.
Liten tittar på Hokus Pokus Alfons Åberg.
Jag fnular på en handlingslista.

Fick ett samtal från min chef idag.
Fick en julklapp.
En utbildning.
Som jag ville.
Jag är så himla bäst.
Behandling av och omvårdnad vid svårläkta sår för undersköterskor, 7,5 högskolepoäng på Sofiahemmet.
Win!
Take that old nurses from hell.
Nu ska de få nåt att skvallra om.
Chefens lilla favorit.
Ha!
Just det.

Nu veknade jag.

Vi säger så så länge.

Jag undrar.
Är det skillnad på ditt och mitt i ett äktenskap?
Är mitt mitt?
Som till exempel, en tampong, eller en..ehh, en godispåse?
Jag bara funderar och undrar.
Därför att jag hittade min godispåse som jag köpte på lördagen.
Ungefär 2/3 hade ätits upp.
Alltså om mitt är mitt och ditt är ditt, så är det ju ren och skär stöld. Kan man lämna in en anmälan för stöld av godis?

Men om ditt är mitt, om vi vänder på det.
Då kan jag informera om att jag behöver lite nya träningsprylar, du vet kettlebells å sånt, så jag tänkte lägga ut ett gevär på blocket.
För visst var det så, att mitt är ditt och då borde ju rimligtvis ditt vara mitt.
Jag behöver inte något gevär, så jag säljer det för att införskaffa som verkligen är bra att ha.
Ge faan i mitt godis hädanefter!
Om vi går ner på coop och köper surkarameller från godiskungen, prinsen eller vad fan det nu heter, är det fritt fram att moffa i sig.
Men när det är finkarra, från superbutiken...Do not f***ing Touch!
Allra helst när jag inte är hemma, för jag kanske har längtat och sett framemot att äta en speciell karamell, som jag sparat just för det här tillfället.
Då har du ätit upp den.
SINNE!
Fråga först. Det värsta som kan hända är att jag säger nej.
Men hur är det egentligen?
Allt ditt är mitt, och mitt är mitt.
Så gör vi.
Taget.

Vi säger så så länge.

Det löste sig.
Med förrådet.
Så jag kan lugnt vabba på här hemma.
Både MiniLiten och Liten är hemma, Mini är snorig och allmänt hängig, och Liten kissar med stjärten. Så vi gör allt vad vi kan för att få dagen att förflyta smärtfritt. Klockan är nio och det känns som att det blir en lång dag.

Igår jobbade jag tillsammans med en ny sköterska. Jättetrevlig och verkar vara kompetent.
Vi satt och snackade lite, när vi var klara med allt arbete.
Det visar sig att hon har en son som är 5 1/2 och som rätt nyligt har diagnosticerats med ADHD.
Va?! Det är ju helt fantastiskt.
Jag menar inte att det är fantastiskt att hennes son har ADHD, men det finns någon som har det precis som oss. Med Liten.
Vi är i slutfasen av hans diagnosticering, han har ett besök kvar, sen är det bara att vänta på slutsatsen.
Vilket jag skulle bli oerhört förvånad över om det INTE skulle vara så att han har ADHD.
Det vi kunde komma fram till är att de är oerhört lika.
Samma koncentrationssvårigheter, överenergiska barn med svårigheter med talet. Det kändes såå skönt att prata med någon, som känner och har upplevt samma problem.
Att ständigt ha dåligt samvete, både för att man i frustration överreagerat och gormat på Liten, men också att syskon kommer lite i skymundan.
Att inte veta hur man skall hantera situationer där det inte går att nå Liten, när han inte riktigt kan lyssna. För han är inte mindre begåvad än någon annan, han har bara full matning konstant av tankar, ideer, infall och spontana reaktioner.
De har precis börjat medicinera sonen, och hon berättade att det nu är en helt annan pojke, som kan sitta ned och koncentrera sig och fungera mer normalt.
Det är ganska ovanligt att man medicinerar så små barn, men man gör det mer och mer nu, vilket jag verkligen hoppas på för vår del.
Hon berättade att de ( både hon och hennes man) går på en utbildning där man får en massa verktyg de kan använda i sin vardag, få det hela att flyta lättare. På en av föreläsningarna var det en föreläsare som hade sagt följande:

Det är tufft att vara förälder, men det är extra jobbigt att vara förälder till ett barn med ADHD.

Det är helt sant.
Det är jävligt tufft, på många vis.
Om man själv inte har ett barn med ADHD, kan man omöjligvis sätta sig in i hur jobbigt det är för en själv, psykiskt.
Det är inte det att Liten är ett jobbigt barn, utan det är alla situationer man utsätts för, som är fruktansvärt jobbigt och frustrerande för alla i familjen.
Han kan inte rå för det.
Jag vet, Vi vet.
Men det är lika jobbigt ändå.

Här är en väldigt bra sida, där man kan läsa lite mer om vad ADHD är.

www.levamedadhd.se

Nu ska jag äta lite frukost och stöka lite, får passa på medans MiniLiten sover en stund.

Vi säger så så länge.

Liten tappade sin andra tand i fredags.

Supernöjd!

å inte fan njuter jag av det.

Har jobbat helgen.
Då är det på något sätt lättare att vara ensam.
Igår när jag vaknade stormade det ute.
Snö.
Regn.
Storm.
Grått och tråkigt.

Åkte och jobbade mitt pass.
Hämtade Mirjam.
Vi åkte till godisparadiset i fruängen.
Har ingen aning vad butiken heter, men den ligger vid Bilia.
Den har oändligt mycket godis sorter. Såna där goda sorter. Som man inte hittar på godiskungen.
Vi köpte godis.

Sen åkte vi till Gubbis och köpte varsin pizza.
Gick hem, åt pizza och drack lite vin.
Pratade.
Mycket.
De ska separera.
F-i-n-a-l-l-y
De har haft ett helvete den senaste tiden.
Hon har det jobbigt, men det som inte dödar, stärker.

Igårkväll, när vi satt och tjattrade som bäst, började min hals muppa sig. Blev liksom torr, och hostig.
Grattis.
Imorse vaknade jag med ont i halsen och såna snorblobbar längst bak i näsan/svalget.
Känner mig svag, dekig och floppy.
Det blir alvedon och vatten för hela slanten.
För jobba måste man ju. Fastän man är lite krasslig.

Pappan har precis anlänt med barnen från sin lilla helgtripp.
De har ju varit i Ullvi och hälsat på farfar.
Snoriga, hungriga barn med maginfluensa (igen) kommer hem.
Hurra!
Blir till att vabba imorgon dårå.
Problemet är att jag har ansvar över beställning av förrådsvaror.
Om jag inte kan få någon av de andra, som också ha ansvar, att täcka för mig, så får Pappan vabba.

Hur som helst så känner jag mig bara olustig i kroppen, sliten, svag och allmänt i dålig form.
Drar en parallell till min förkylning.

Vi säger så så länge.

Jag går igång på varenda jävla befintlig cylinder.
Direkt.
Klockan 05:00.
Inte för att MiniLiten vaknar.
För det gör hon.
Oavsett om man är ledig eller inte.
Men Pappan, som ändå ska upp kring halv sex, kunde ju ha tagit sig i kragen och klivit upp liite tidigare. Innan klockan ringde.
För att jag, eventuellt skulle kunna, möjligtvis ligga kvar fram till sex. Av omtanke.
Nej. Inte det.
Att tänka på någon annan än sig själv, verkar vara svårt.

Roten till all ilska, skulle kunna vara pollen, nu har jag påbörjat medicinering inför pollensäsongen så då eliminerar vi den faktorn. Den andra faktorn som bidrar till att jag är så jävla arg, är förstås en dispyt som uppstått mellan mig och Pappan.
Om förskolan, lämna och hämta.
Hjälp mig tänka.
Jag benar upp det så att ni förstår.
Jag arbetar som undersköterska på en specialiserad palliativ slutenvårdsavdelning i södra stockholm. Mina arbetstider är varierande. Antingen jobbar jag från 07:00 till 16:00, eller 14:00 till 21:30.
Pappan arbetar som mobilkranförare. Hans arbetstider kan vara väldigt varierande, ibland ska kranen vara på plats, riggad och klar till klockan 06:00, men hans ordinare arbetstider är 07:00 till 16:00.
Pappan kan, enligt egen utsago, omöjligtvis lämna på förskolan. För tillfället är han på en arbetsplats, där man kör igång 06:30 och slutar 15:30. Därför kan han inte lämna på förskolan, eftersom världen (bygget) står stilla om han inte kommer i tid, man kan säga att Pappan är navet,den viktigaste och avgörande faktorn för att världen ska fungera.
Därför är det då helt självklart att jag, lämnar och hämtar.
Eftersom jag inte är lika viktig på min arbetsplats. Eftersom jag bara arbetar med svårt sjuka cancerpatienter som är beroende av mig. Världen stannar ju faktiskt inte av för att jag inte kommer i tid.
Sant.
Men, att alltid vara den som stormar in på avdelningen, svettig och stressad, för att ta in varenda liten sekund som är möjlig, det är inte alls kul. Låt säga att jag på grund av lämning på förskola, trafiken på morgonen, leta parkering osv. kommer för sent 30 minuter varje dag jag jobbar dagpass. Det är i genomsnitt fyra dagar i veckan, alltså två timmar i veckan i runda slängar. På en månad är det fyra veckor, och det innebär att jag kommer för sent åtta timmar i månaden. En hel arbetsdag.
Men det finns ingen annan lösning.
För världen skulle stanna (gå under) om Pappan satte ned foten och deklamerade på sin arbetsplats, att sorry gräbs, jag kommer att bli något sen på tisdag och fredag den här veckan, för jag är en sån modern och ansvarstagande Pappa, så jag ska lämna mina barn på förskolan. Därför att min hustru, är precis lika viktig som mig, och hennes jobb är, trots att hon tjänar ungefär femtusen kronor mindre varje månad, lika viktigt som mitt jobb. Vi är jämlika och vi hjälps åt för att göra livet lättare.
Men det här är ju inte något som är möjligt.
Därför är jag så jävla arg.
För att jag inte verkar ha något val.
Så.
Nu har jag ältat detta, jag lämnar det här precis på pricken.
Mitt i.

Mental affirmation.
Om jag tänker positivt så blir det så till slut.
Jag får helt enkelt finna mig i, och försöka hitta bästa lösningen när det gäller lämning och hämtning på förskolan.
Det kommer inte att förändras, för jag vill inte att världen skall gå under på grund av mig.

Solen skiner, och det kan bli en helt underbar dag om jag lyckas vända den.

Vi säger så så länge!

Nästan hela veckan har gått utan att jag har märkt det.
Att jag är som en robot ibland, det kan jag skriva under på. Men att bara missa en halv vecka? Det är inte klokt.
Sova, äta, jobba, äta, träna, sova...
Ja jisses.

Varje dag har börjat med ett startskott klockan 5.
1. Koka kaffe.
2. Göra morgontoalett med stöd och påputtning av MiniLiten.
3. Koka mjölkersättning, ja det stämmer. MiniLiten dricker av någon mysko anledning inte välling, utan Sempers Mjölkersättning. ( Har kollat av med MVC, och de sägar att det är ok, så då får hon fortsätta med det.)
4. Koka en tallrik med Fiberhavregryn, skiva i lite banan, hacka lite mandel och hasselnötter och strö över, en klick Kung Markattas jordnötssmör, en skätt osötad sojamjölk och sleva i mig.
5. Göra morgontoalett på MiniLiten och klä på henne.
6. Bre en macka till Liten och hjälpa honom på med kläder.
7. Borsta tänderna på samtliga, samt packa matlåda till mig själv.
8. Kvart över sex är det dags att klä på samtliga och klämma in i bilen.
9. Iväg till förskolan och jobb.

Jävla tradigt. Varje morgon. Men man måste ju.
Nu de senaste dagarna har jag fått hjälp av Pappan och det är ju tur det.

Jag hade lönesamtal med min chief i veckan.
Helt oförberett, men jag tyckte att det gick hyfsat.
Jag är ju en toppenfenomenal undersköterska, faktiskt, och det vet min chef. Så jag hoppas att det kommer att synas på lönespecen.
Jag vet att det redan är spikat hur mycket man kommer att få på ett ungefär, men man kan ju alltid hoppas på under.
En grej vi diskuterade lite, var en utbildning som jag varit sugen på att läsa, som kostar skjortan och som jag inte har lust att finansiera själv. Vi får se. Hon skulle pusha det på ledningsmötet på måndag.
Spännande.

Det är CrossNature ikväll.
Magknip p.g.a skorphelvetena på jobbet. Varför är det så satans gott att äta helt vanliga kardemummaskorpor med smör på?
Jag vet, att jag får ap-ont i magen, varje gång jag smäller i mig två-tre skorpor och ändå fortsätter jag?
Helt otroligt att jag ändå fortsätter.
Jag skulle kunna ägna mig åt att vara förbannad på mig själv, men det brukar sällan leda någonstans, utan jag får helt enkelt ta smällen och fisa ihjäl mig hemma i soffan istället.
Dumt.
Men då kan man ju se ett avsnitt True Detective.
Vi såg avsnitt sju igår, men jag somnade så jag får nog kolla sista kvarten igen. Typiss.

Har fått paket från Sportamore och Bodystore.

Vinterhandskar till barnen och vitamin-kit till mig.
Eller så tar jag det imorgon, då jag är ledig.

Klockan 09:00 ska jag vara hemma hos Anna, min tränare.
Vi ska köra igång med magträningen nu.
Inga delade magmuskler här inte.

Vi säger så så länge.

Jag har gått och blivit en skogsmulle.
And I love It!
Jag skulle kunna knata runt i skogen, elda lite, steka lite mat och bara ligga på ett liggunderlag och peta i elden.
Men för att det här ska bli perfekt är det åtminstone två saker som saknas.
1. Bättre skor. Behöver ett par riktiga Meindl kängor. Så att jag kan klafsa runt i lera och gå långt utan att fötterna ska dö.
2. En kaffepanna.
Jag fortsätter listan. För jag kom på mer saker som kommer att behövas.
3. En kaffepåse.
4. En Murrika.
Sen är saken klar. Typ.
Bara packa väskan och ut.
Jo, ett tält vill jag också ha.
Så att vi kan gå ut på vandring och tälta hela familjen.
Inte så troligt att det någonsin kommer att hända.
Hoppet är det sista som överger en.

Vi säger så så länge.

Nej.
Inte för mig.
Varför?
För att Pappan fick för sig att gå ut på krogen med DaFe.
Värt att tjafsa för?
Kanske.
Men jag orkade inte.
Så jag förlorade min sovmorgon.

Vi hade en helt underbar dag igår.
Det började med ettt CrossNature pass i strålande sol och 10 plusgrader och Emma Ris

Efter passet skyndade vi oss hem, packade matsäck och ungar i bilen.
Vi åkte ut till Paradiset.

Vi gick högervarv, Sameslingan. Det var lite krångligt, men roligt. Över berg och över geggiga lerpölar, en del i låga converse, en del åkandes i barnvagn.
Vi ruttnade mittemellan Långsjön och Trekanten och satte oss i skogen och gjorde upp en eld.
Sen gick vi tillbaka.
Ute, i flera timmar. Fantastiskt.

Det var så jävla mojsigt, så att vi har bestämt oss för att åka iväg idag igen.
Men bara Mellan, jag och Emma Ris.
Vi ska steka hamburgare och dricka kaffe och mojsa ihjäl oss.
Vi ska gå Tornbergsslingan.

Sen avslutar vi med ett CrossNature pass klockan fyra.

Gårdagen i repris, fast bakvänt.

Vi säger så så länge.