och värre.
MiniLiten vaknade klockan 05:00.
Lyckades få henne att somna om, genom att ignorera henne.
Men häpp, då var det nästa som tyckte att det var dags att kliva upp.
Liten väckte mig klockan 06:00, med ett glatt godmorgon.
Kaffe, kaffe, kaffe.
Ute snöar det!?! Uppifrån, från sidan, från alla håll och kanter.
Var ute och rastade Arrak, och det är sån där blöt snö, som blir kramsnö direkt.
Missförstå mig rätt, jag älskar vinter och snö.
I Norrland.
Inte i Stockholm.
Vinter i Stockholm innebär slask, grus, gegga, kyla, regn, halka. Ni hör, en brun vinter.
Norrland, däremot.
Där är det visserligen lite kallare, och lite mera snö. Men jag har det hellre så. Kallt. Friskt. Krispigt.
Vit vinter.
Jag kan inte säga det nog många gånger.
Vi bor i fel ände av Sverige.
Men nu är det så här vi har det.

Träningen gick fint igår, det hade fryst på, så det var inget gegg. Vilket iochförsig var skönt.
Vi pratade mammamagar, efteråt.
Det var så lustigt, i förrgår kände jag på magmusklerna runt naveln. De har inte gått ihop riktigt ännu. Så jag ställde frågan under träningen, När går magmusklerna ihop egentligen, eller gör de inte det på gamla kärringar som klämt ut fyra knattar?
Anna, tränaren, hade varit på en utbildning med Katarina Woxnerud, ni vet hon som är PT på tidningen Må Bra.
Utbildningen handlade i alla fall om Mammamagen och gravidträning.
Där hade de gått igenom Rectus Diastasis, delade magmuskler. Med hjälp av ett par övningar hemma, så ska det förhoppningsvis dra ihop sig helt och hållet.
En del kan faktiskt behöva dra ihop musklerna med hjälp av en liten operation, ett par stygn så vips!
Jag hoppas att jag inte är en av dom.
Det handlar mycket om ärftlighet, ålder, antal graviditeter, hur stor mage man hade osv. Jag har oddsen emot mig helt enkelt.

En sån här vill jag ha:

LJUSSLINGA ROLLIER, HAPPY LIGHTS, 35 bollar för endast 425 kr hos inreda.com
Skulle passa perfekt bakom soffan i hörnet.
Men jag har inköpsstopp.
Man skulle kunna säga att jag är fråntagen alla rättigheter att överhuvudtaget köpa ett tuggummi.
Det gör absolut ingenting.
Det känns snarare som en befrielse.
Från och med nu, ska Pappan sköta allt som har med ekonomi att göra.
Om han fixar att sköta vår ekonomi, som han har en bild av att vi borde göra, och han faktiskt klarar det, då skall jag för all framtid hålla käften och ta på mig dumstruten. Jag kommer att beundra honom och ge honom rätt.
Jag hävdar motsatsen.
Vi är sex personer plus en hund, som bor i en av södra stockholms dyraste lägenhet. Vi äter, lever och växer. Vissa i rasande fart, som MiniLiten som växer ur sina kläder i ett nafs. Kylskåpet blir fort ekande tomt, och fruktskålen ofta rensad innan jag ens hinner säga banan.

Så jag lutar mig tillbaka, och njuter lite av spektaklet.
Jag är helt övertygad av att Pappan är taggad till tårna att styra upp vår hushållsekonomi, alla räkningar, inköp och planering av matförbrukning för en vecka.
Ombytta roller skulle man kunna säga.
Sweedelisweet!

Nu ska jag röja lite, innan MiniLiten kroknar och behöver sova en skvätt. Klockan är halv nio, och det känns som om halva dagen redan gått.

Vi säger så så länge.

Väderguden?
Jag har för mig att vi hade en deal.
Ingen mer snö.
Typiskt opålitliga.
Det kom snö inatt.
Förbannat!
Det innebär att vi kommer att få klafsa runt i slask och lera på träningen ikväll.
Stimulerande..eller kanske mest jävligt irriterande.
Mina handskar är inte vattentäta, vilket innebär att jag efter första armhävningen är sjöblöt och kall om händerna.
Till nästa säsong ska jag införskaffa mig ett par Sealskinz Ladies All Weather Cycle Glove. Vind och vattentäta. Check!
Jag ska flukta lite på nätet nu, för de kan ju råka ha ett par på rea.
Det är inte kul när man blir blöt och kall. Det stör. Lite grann iallafall.
Jag skulle gärna vilja ha ett par överdragsbraxxor från Houdini. Samt ett par extra Salomon pjucks. Salomon Speedcross 3 W.
Det finns så mycket man vill ha.
Alltid.

Fick ett telefonsamtal från Stora kvart i åtta.
Bussen hade fortfarande inte kommit.
Då hade han väntat 30 minuter. Duktigt.
Jag fick guida honom till en annan hållplats, då bussen enligt SLs hemsida inte skulle köra förbi Gubbängen...alls, på grund av halka!?
Det har snöat 2 cm inatt?
Så han fick knata bort till Hökis och ta bussen därifrån.
Anslutningsbussen gick inte alls, så han fick jogga till skolan sista biten. 35 minuters sen ankomst. Jag skickade ett mail till hans lärare, och jag hoppas att de har överseende med det.
Annars då jävlar.

Därför, på grund av att Stockholm står stilla när det snöat såpass att det finns ett lager med snö på gräsmattorna, så åkte vi hemifrån med bilen lite tidigare för att hinna till Nacka Barn och ungdomsmottagning.
Vi hann, med tjufem minuter tillgodo.
Själva mötet tog drygt en timme, och Liten bönade och bad för att få äta på Mc D. Lika hungrig var jag och samtidigt tänkte jag snabbt igenom vad som fanns i kylskåpet att servera. Middag från igår, som ingen av de små åt något vidare av. Kall överkokt spagetti, quinoa från i helgen och en halv förpackning halloumiost. Njä, ok. Vi åt på Donken. Urrk.
Men di sma gillade det. MiniLiten pressade två chickybits och lite pommes. Kan inte påstå att jag är stolt.
I took an easy way out.

MiniLiten hittade en liten kompis i lekrummet.
Det var en pojkdocka.
Som hon inte bara bet i foten.
Övriga i vänt/lekrummet skruvade på sig besvärat när hon gick runt med dockan fastnaglad mellan tänderna i hans allra käraste ägodelar.
Jag blev så perplex att jag inte visste vad jag skulle göra, tog av henne dockan, tredje världskriget bröt ut. Vi åkte hem.

Vi säger så så länge.

Kunde det ändå inte bara få bli vår?
Är det för tidigt?
Kan det helt plötsligt bli vinter igen? Du grymma värld.
Jag är så inni helvettes trött på kylan.
Att alltid känna sig så iskall, in till märgen.
Till och med naglarna är blåa.
Dricker en massa chai-te för att försöka värma upp mig innifrån. Godaste chaiteet...ever.. Pukka Vanilla Chai. Dyrt, men värt.


Det är fem minus ute och det känns som 20 minus. Skulle kunna bero på att det samtidigt blåser ganska kalla vindar.
Solen försökte imorse, men gav upp.
Hallå?
Fighters don´t quit and quitters don´t fight.

Idag är det vilodag.
Ingen löpning. Ingen CrossNature. Inga långpromenader.
Jag räknade ut, på skoj, på ett ungefär hur många kalorier jag brände igår.
Med promenaden till och från förskolan pluss CrossNature passet blev det nästan 1000 kalorier.
Helt jävla sjukt ju.
Det innebär att jag skulle behöva äta typ 3000 kalorier.
Har ingen aning hur många jag fick i mig, för jag räknar inte kalorier. Sånt tar för mycket tid och energi och känns ärligt talat ganska ointressant.
Så länge jag känner mig lagom så är det bra.
Om man säger så här, så tror jag att jag inte har några som helst problem att täcka mitt kaloribehov, problemet är bara att täcka det med rätt saker.

Idag har jag ett sug av att umgås med familjen.
Jag tänkte mig en film, lite popcorn och lite läskeblask i soffan.
Mojs.
Den stora utmaningen är att få samtliga familjemedlemmar att sitta ned samtidigt.
Stora kräver nog en rejäl muta för att sitta med familjen och titta på film. Spela dator med kompisar är mycket roligare.
Jag ska göra vad jag kan!
Har ett och annat knep, att ta till när det kniper.

Nä, nu ska vi hänga tvätt, jag och MiniLiten. Sen blir det lunch.

Vi säger så så länge.

Att somna direkt huvudet tar kudden.
Jag försökte verkligen resonera med mig själv, håll dig vaken en liiiten stund till.
Men nej, täcket var extra super mjukt och fluffigt, kudden likaså.
Varenda cell i kroppen bara njöt, av att äntligen få slappna av och vila, ladda batterasis.
Känns lite dumt att be om ursäkt för att jag somnade innan han kom i säng, men jag kunde liksom inte rå för det.
Som svar: Jag är ganska van.
Ja, är det nåt fel i det?
Vi hinner ligga med varandra fem triljarder gånger innan vi blir så gamla att vi inte ens orkar försöka.
Vi hinner.
Jag försöker tänka så, att vi lever ett rätt så hektiskt liv, som kräver oerhört mycket av oss båda två, att lyckas vi få till det nån gång då och då så ska vi vara glada.
Hellre kvalitet än kvantitet.

Löpturen igår gick bra.
Det tog ungefär 23 minuter.
När jag kom hem, sov både MiniLiten, Liten och Pappan.
Körde Rutakuten och stretchade, tog en dusch och en proteindrink.
Snickelisnackade med Mellan en stund och sen väckte jag Pappan för att se ett avsnitt Suits.
Den serien börjar tappa lite.
Den var så oerhört rolig i början. Men nu är vi på säsong tre, och det brukar vara spiken i kistan.
Tredje säsongen.
Hur som helst så känner man ju enormt för Luis Litt.
Snart kommer nya säsongen av Game of Thrones.
Pepp.

Kastade precis ett ögonkast på tvn, herre min jesus så den ser ut.
Solen skiner och då ser man mellan tummen och pekfingret tretusen små fingeravtryck på skärmen.
Haha, kanske dags att svepa av den med en trasa.
Skulle behövas i hela läggan.
Men städa?
Mjä.
Inte nu...
Ska dricka mitt kaffe först.
Sen...

Kanske.

Ikväll är det CrossNature.

Vi säger så så länge.

Solen har varit framme.
Nästan hela dagen.
Arrak har flyttat sig runt på golvet och jagat solstrålar genom balkongdörren.
Jagat värmen.
Jag och MiniLiten har minsann fått tiden att gå, utan att ha gjort ett enda nyttigt handtag på hela dagen.
Enda stunden på dagen då det blev lite långsamt, var när lilla minsta damen bestämde sig för att hon faktiskt inte var det minsta trött ( ehh, joo...typ megasuperövertrött) och inte behövde sova på eftermiddan.
Så från klockan två och framåt har tiden gått åt till att gråt, skrik, mera gråt, bära, muta, leka tittut, leka nu-kommer-jag-och-tar-dig samt att försöka locka fram ett skratt.
Stört omöjligt.
Så eftermiddagen har inte varit en skön eftermiddag.
Lägg därtill att mamman inte sovit särskilt bra inatt.
Orsak: Pappan tyckte att det var extra-mega-super mysigt att halverst ligga på heela sängen, gärna med halva överkroppen på mamman hela natten.
Mamman försökte få pappan att flytta på sig, men utan resultat.
Nästa gång byter mamman sovrum.
För är det något som är extra mega super viktigt för mig, så är det min sömn. Ingen sömn-ingen rolig mamma/fru.
Jag är som ett spädbarn.
Behöver jävligt mycket sömn, annars fungerar jag inte normales.
MiniLiten kommer med största sannolikhet vakna före tuppen imorgon, då hon nu, strax efter klockan 18 kommer att tokkrascha och sova för natten.
Jag skall vara förutsägande och lägga mig senast klockan nio. Så att jag har en chans att ta igen lite sömn.
Inte så roligt, men högst nödvändigt skulle jag vilja säga.
Hur kommer vår vardag att se ut, när jag börjar om att jobba igen?
Ooo, du milde.
En oändlig utmaning, som man aldrig kommer att övervinna.
En labyrint, där man aldrig hittar ut.
Ser framemot det.

Ska försöka ladda lite inför löpturen innan läggdags.
Känns kymigt.
Men det blir den vanliga svängen plus Rutakuten.

Vi säger så så länge.

Jag försöker.
Verkligen
Att acceptera att alla inte är eller tänker som mig.
I många fall kan man konfrontera, ifrågasätta. Men det går inte alltid.
Inte när det handlar om människor som man inte kan påverka och försöka förstå.
Som anser sig fulländade.
Perfekta.
I alla avseenden.
Men det här med ödmjukhet.
Kärlek och omsorg.
Respekt.
Vissa har det, andra inte.
Så jag släpper det.
Kommer aldrig att släppa närmare, varken mig själv eller mina barn.
It is what it is.
Jag förlorar absolut ingenting på det.
Ingen annan heller. Bara motparten.
Skulle jag tro.
Det visar sig.

Eftersom jag är en sån fantastisk person, väldigt spontan sådan, så bestämde jag mig för att förändra och uppgradera Mellans rum.
Hon har länge velat ha ett större skrivbord.
Check!
Nu har hon det.
Det blev jättebra, hoppas att hon också tycker det.
Annars får vi tänka om.
Blocket, bara älskart!

Idag är det CrossNature-dag.
Superladdad.
Inget regn än så länge.
Kan bara bli bra.
Känner mig starkare, i både kropp och själ.

Vi säger så så länge.

Äntligen kom jag ut i spåret.
Det satt långt inne. Jag har tänkt att jag ska ta mig ut och springa. Men det kommer alltid något emellan. Oftast är jag alldeles för lat. Soffan känns mer lockande.
Det är då jag måste tänka om, lura mig själv. Vilket är ganska lätt, eftersom jag är lite blåögd.
Hepp, hoppsan...
Plötsligt är jag bara ute, klar för avgång.
Då verkar det ju ganska dumt, att gå in igen och lägga sig i soffan. Då är det ju lika så bra att ta en runda.
Jag har som sagt planerat, tänkt och laddat ett tag.
Idag var det dags.
Hela 3.5 km.
Wow.
Men det var viktigt för mig att klara hela rundan, i lite högre tempo, utan att stanna.
Det är en början.
Man måste börja nånstans.
Ingen klarar en mara på en gång.
Vilket är ett mål.
Innan jag blir 40 ska jag ha sprungit en mara. Inte på någon speciell tid. Bara ta mig runt. Utan att kolavippa på kuppen.
Jag har ju ett par år på mig.
Typ två.

Den 24:e börjar MiniLiten på förskolan. Det gick lite fort. Men förr eller senare hamnar man där. Det är en förskola som ligger rätt nära hemmet, men som bara kommer att ha öppet fram till sommaren. Det finns inga platser på dagis i hela Farsta. Otroligt.
Så den här förskolan, som tidigare varit nedlagd, har paniköppnats den här vårterminen. Det känns lite sådär ändå. Vilken personal vill jobba på en förskola, där man vet att den skall stänga inom en snart framtid? Vilka barn går där? I vilka åldrar? Är det 40 st ettåringar på tre halventusiastiska förskollärare?
Det är det värsta scenariot jag kan tänka mig. Att MiniLiten skall förvaras på en förskola, där man inte hinner eller ens har motiveringen att ta omhand.
Men det kan ju också bli hur bra som helst. Värsta drömdagiset som man inte vill byta sen.
Det visar sig.
P är rastlös.
Vill hitta på något.
Personligen tycker jag att det skulle vara awesome att sova en skvätt.
Han håller på att styra upp en fika med sin syster och hennes sambo. Fajn.
Gör det.

Så stannar jag hemma och sover.
En win win situation.

Vi säger så så länge!

Firas den ens på nåt särskilt vis?
Varför det?
Kommersens påhitt.
Kööp å kööp.
Blommor och gelehjärtan hit å dit.
Nej tack.

På sin höjd en god köttbit ( Läs sjuukt god ryggbiff-stekt till perfektion) ett glas amarone och ett avsnitt Suits.
Kanske ligga på det.
Men sen får det vara nog.
Nån måtta får det vara.
Mellan köpte chokladhjärtan till moi och after eight till P.
Fin gest.
Goda chokladbitar.
Mellan fick en påse brända mandlar, för att hon ville ha det.
Som alla hjärtans-dag present.
För jag går ju på det.

Kommersen.

Jag vill lära mig skriva skönskrift. Kalligrafi.
För jag har en plan.
Jag tycker att vi borde ha namnskyltar på jobbet.
Utanför varje patientsal.
Med patientens namn.
Ett fint papper.
I en fin diskret ram.
Det tycker jag vore fin detalj.
Lite personligt.
Här bor jag.
Nu.
Typ.

Men jag måste ju kolla med chiefen.
Men eller hur!?
Hellre än en sån där plastremsa som man trycker ut ur en maskin.

Brevkurs? Eller självlära?
Hmm.
Tål att tänkas på.

Snart ska det löneförhandlas.
Jag ska plugga på inför det.
Så att jag gör rätt.
För jag tror faktiskt att jag har en möjlighet att knuffa upp lönen åtminstone en tusing...Minst.
Två kanske.
Om jag sköter mina kort rätt.
Lång och trogen tjänst kan man ju inte luta sig tillbaka på. Det måste ligga hårt arbete, nytänk och engagemang i det man gör.
Jaa, vi får se.

Klockan går så himla sakta.
Kan inte P komma hem snart.
Och barnen gå och lägga sig.
Det är ju ändå alla hjärtans-dag!
Sassy låånjerii.
Woop woop.

Vi säger så så länge.