och en styrke kram, til min finaste syster och hennes blivande man!

Vi säger så så länge!

sitter och lyssnar på föreläsningar.

Kommer på mig själv med att, efter ca. 2.15 min, surfat in på någon heeelt meningslös blogg.

Som inte tillför någonting i mitt liv.

Skärper till mig och sträcker lite på mig i stolen, försöker lyssna aktivt. Men så händer det igen.

Glider bort, i tanken, funderar på om jag ska köpa ett nytt strykjärn eller inte?

Really?

Tar ett nytt tag, klickar fram videon med föreläsningen, följer aktivt med i det föreläsaren läser upp. Iakttar skärmen med texten som föreläsaren monotont upprepar.

Börjar iaktta föreläsaren istället. Tittar på frisyren, är den inte lite out of date ändå?

Vad är det för tröja hon har på sig?

Hon är överläkare.

Varför har hon en tröja med små frukter på?

Se, nu har jag slutat lyssna igen.

Börjar hoppa framåt i föreläsningen istället.

klickar fram minut för minut.

Så, då var föreläsningen slut. Hurra, jag är klar!

Coolt.

Om jag har lärt mig nåt?

Svar: Nej.

Måste jag lyssna om föreläsningen.

Svar: Ja.

Ser jag framemot det?

Svar: Nej.

Jag går och tar en kopp kaffe nu och lyssnar på repeat:

Hej!

Vi säger så så länge.

Min trognaste vän har gått i graven..

Tyst minut i hemmet.

Vi säger så så länge.

Skolstart!

Woop woop

Känns lite si sådär ändå.

Det är ju bara en liten fjuttkurs egentligen. Men det känns ju lite fränt sådär.

Lite nervös av nån anledning.

Det ska nog bli bra det här.

För jag är bäst.

Ödmjuk?

Pff

Håller på att sluta snusa.

Smart?

Njaä.

Svårt?

Ja.

Sorgligt?

Jaa

Men det ska nog gå bra.

Ris har flyttat. Bu för det.

Till ett eget rum, 35 m bort.

Hon sover på en luftmadrass i ett vardagsrum, som ekar tomt. Där ska hon bo nu.

För det betalar hon endast tretusenniohundrakronor.

Billigt!

Men det kanske det är värt.

Slippa familjen knasboll.

Det blir lite tomt.

Men det ska nog gå bra.

Lyssnar på det här:

#spotify

Vi säger så så länge!!

Klippte håret.

Jomen visst.

Det blev kort.

Igen.

Det blir nog bra.

Jobb imorrn.

Kul?

Joda, det blir nog bra.

allting blir bra.

Oftast.

Kökssoffan?

Jodå.

Det blev bra.

Tycker då jag.

Klart på tio snabba.

Före:

Efter:

Det blev inte lika bra som när mamma gör det.

Men det duger.

Det blir nog bra.

Vi säger så så länge.

lite trött

Som sig bör.

Kom hem kring halv tolv.

Då gav vi upp. Ljudet var värdelöst.

Väldigt värdelöst.

Men innan vi kommer dit.

Jag och Ris tog tvärbanan ned till Mårtensdal och parkerade oss på Texas Longhorn.

Såg framemot en  sjukt god köttbit.

Texas Longhorn är ju lite famous för sitt kött.

Vi körde all in och beställde in en kanna Margaritas.

Woot woot.

Herre min gud vad vi svepte Margarita.

Vi är starkt övertygade om all avsaknad av alkohol i den kannan. Nothing happened.

Jag åt en Ladies med en del friterad potatis.

Hej ont i magen!

Maia kom ned och hjälpte oss att tömma kannan och sen tog vi tvärbanan upp till Arenan.

Herre jävlar vilket massivt bygge.

När vi kom dit gick vi raka vägen till puben. Svepte den blaskigaste starkölen på länge, och skyndade därefter till våra platser.

Robyn ägde.

Winnerbäck hade lagt till med nåt slags råskenroll-manér och Kent lyssnade vi bara två låtar av.

Ljudet var under all kritik och vi satt ganska högt upp under taket.

En allmänt dålig upplevelse av något som kunnat vara så bra.

Men allt som allt hade jag jättetrevligt och med trevligt sällskap är det svårt att ha tråkigt.

Idag har jag spontan köpt en kökssoffa.

Bara så där.

Super duper fin, kommer den att bli.

Har beställt det här tyget.

Samt stoppning, 5 cm...kan bli lite tjockt. Men va satan. Mjukt ska det va.

Den går att bädda i.

Grattis brorsan.

Du har en given sovplats hädanefter.

Den är din!

Snart ska vi åka å träna, jag och Tommy Lee.

I super-idiot-hettan.

Kanske ska svepa en vätskeersättning?

Vi säger så så länge.

Inte Bellmansstafetten.

I Wish.

När, LCHF-loppet.

Tyckte att det var en bra ide i våras att anmäla mig till LCHF-loppet.

Jag äter inte enligt LCHF-metoden längre.

Mer åt Paleo. Stenålderskost.

Min mage är inte alls lika knorrig och uppblåst, nu när jag skurit ned och nästan helt tagit bort mejeriprodukter och kolhydrater.

Så, ut till Djurgården, hämta nummerlappen och vänta tills loppet kör i gång, springa loppet, ta bilen hem igen och göra mig i ordning för kvällens roligheter.

Sovmorgon, frågar ni?

Tror ni?

Nej, jag tänkte väl det.

Det känns kommer aldrig att förändras. Trots långa, slitande samtal. Stöta och blöta. Vrida och vända.

Kanske någon har ett tips?

Hur får man maken att fatta att han inte har ensamrätt eller allra störst behov jämt, jämt, jämt att sova någon timme extra på morgonen.

Behöver inte alla det, finns det något rättvisemönster man kan följa eller ska man vara lite give and take när det passar?

För just nu, öser jag ur min källa, ger bort, ger bort till höger och vänster, barn, man , hund.

Snart är spannet tomt.

Kärlet urholkat.

Kvar blir en bitter jävla surkärring som hatar livet.

Grattis P!

Kul!
Ser framemot den!

Nu ska jag hjälpa Mellan med barret.

Hon ska följa med och hejja fram sin gamla sur-kärring-mamma till mål.

Vi säger så så länge!

det är bara att inse.

Den där semestern som man längtar efter, trånar efter hela jävla året.

Den kan man lika gärna vara utan.

För att vila upp sig? Pff.

Glöm det.

För sömn är i stort sett ett minne blott.

Att kliva upp före klockan sex varje dag, samma sak.

Byta och mata bebis.

Ut på morgonpromenad med Arrak, fort fort.

Hem, ställa iordning frukost, packa matsäckar till diverse utflykter med skolan, klä på Liten.

Slänga in en tvättmaskin.

Väcka Stora! Upp nu! Stäng av youtubes. Du kommer att komma försent annars.

Mellan, gå och byt kläder, de lovar regn idag. Det funkar inte med kjol och linne då, bara för att det är sol just nu.

Liten, stäng av tv:n och sätt dig vid frukostbordet.

Arrak gå ned från soffan och släpp MiniLitens leksaker.

Koka kaffe, äta frukost, om jag hinner.

Byta blöja på MiniLiten som håller på att få tänder.

Ja, ni kan föreställa er en smärre katastrof innan hon blivit ren och bytt på.

Bajs, bajs överallt.

Strax före åtta, om man har tur, kommer P ut ur sovrummet och sätter sig buttert vid matbordet med en kopp kaffe.

Tassar mest på trötta, besvikna tår runt P för att inte locka igång ett bråk.

Det är jättelätt att sätta igång ett bråk med honom.

Nån kan säga något i fel tonart, med fel ord eller bara titta på honom med fel blick.

Då är cirkusen igång.

Jag är oerhört less på att känna att man måste tassa runt.  på något sätt känner jag att jag av den anledningen väljer att inte berätta hur jag känner angående min frånvaro av semestervila, att alltid vara den som kliver upp och röjer med hundar, ungar och hushåll.

Det är förstås inte alltid till hundra procent jag, men under semestern nu..absolut.

Och.

Jag är precis lika jävla in till själen trött.

Jag försöker att ta hand om mig själv på alla sätt som tänkbart är, går och lägger mig i tid på kvällarna för att inte känna mig så fruktansvärt trött dagen efter, medans P kan sitta och spela dataspel var och varannan kväll fram till sena timmen.

Är det då rättvist att det är han som alltid, och då menar jag ALLTID är den som får sova på morgonen.

För att han är trött.

Jag är ledsen.

Förut var jag arg.

Innan det var jag säkert ganska bitter.

Men nu är jag bara så ledsen.

Och trött.

Hade så gärna velat få en dag, bara för mig själv. Ensam, hela dagen.

Men P skulle med jävulens våld åka till Skansen(?!) med sin mamma och Liten, som behöver ensamtid med sin pappa.

Håller med om det, men nu är de ju inte ensamma ändå. Såatte....MiniLiten hade lika gärna kunnat följa med. kan man ju tycka.

Vaddävver.

Tänker gå och lägga mig och sova nu, medans MiniLiten sover.

Så det så.

Vi säger så så länge...