Hur är det ens möjligt?

Det finns minst ett barn i vilket rum du än kliver in i.

Men jag känner mig oerhört ensammen ändå.

Jag behöver min bästa kompis, min livskamrat, min make.

Jag vill att han kommer hem nu.

Typ imorrn.

Jag skiter i hans gamla jobb.

Det är ju precis vad det är, ett gammalt jobb.

Han har fått ett nytt.

Så vad är problemet.

Åk ba.

Igår var jag och hämtade ut ett paket som jag fått av mig kusin i Eskilstuna.

Hon är ju en jävel på att sticka.

Så nu har heeela familjen varsitt par stickade tofflor.

Dessutom var det ett par extra tofflor.

Får nog ta och beställa ett par till. I vuxen storlek.

Vi har ju som sagt rätt golvkallt.

Nu är det ju plusgrader och regn, så nu skulle jag våga påstå att kåken är rätt varm, men när det verkligen sätter igång och blir riktigt kallt, så blir det perfekt och dra på sig.

Risken att jag går in i nån slags renoveringsvägg, och deppar ihop, är överhängande.

Så jag tänker ta det lite lugnt.

Börja springa på löpbandet, äta 6 gånger per dag. Skippa alkoholen.

Ja ni fattar, leva ett sundare liv.

Livet blir lättare då.

Jag tror också att det hela kan ha en pytteliten påverkan av att jag har börjat att jobba. Nu har jag gått två nätter intro i nattpatrullen och det känns verkligen helt ok, på riktigt.

Det är ju den här sovningen som gör att jag får så sjukt dåligt samvete.

Att lämna barnen på skola och dagis och så går jag och lägger mig och snarkar bort hela dagen.

Helt knäppt.

Men det skulle ju inte gå annars.

Jag måste ju sova.

Inatt går jag inne/ute turen en sväng till.

Sen är jag fit for fajt.

Nu måste jag dricka kaffe och fixa iordning en morgonpannkaka med kvarg å ägg å sånt.

Vi säger så så länge.

Jag har varit galet upptagen.

Jag förstår inte hur kändisbloggarna hinner blogga både en och två gånger.

Jag har haft häcken full så att säga.

Vi har nu bott in oss lite mer i huset.

Pappan har varit upp en helg och även han fått se och utforska husets alla vrår och vinklar.

Vi gillart.

Det är gammalt, konstigt och det drar kallt mest överallt.

Men vi gillart ändå.

Om man vill bo fett coolt a la 70-tal med vävtapet i mörka murriga färger i samtliga rum, har man kommit helt rätt.

Jag är ju inte riktigt så fräsig att jag pallar med dessa illaluktande, läskiga tapeter, så renovering har påbörjats.

Om än i små mått.

Jag flyttar inte väggar och byter inte golv. Men jag river tapeter, målar och grundar hit och dit.

Slänger upp renoveringstapet och tapetserar över.

Så MiniLitens rum är i stort sett klart.

Bara lite små detaljer kvar.

Före:

Efter:

Hon har sovit första natten i eget rum, och jag har sovit som en kratta.

Drömt massa mysko saker, och sörjt lite på ett sätt.

Vi har haft ett eller två barn i sovrummet de senaste sex åren.

No more.

Sovandes i vår säng, naturligtvis.

Men ändå.

Ialla fall.

Nu skall Litens rum få sig en uppstramning.

Även där grävdes en trävägg fram bakom lager av tapet och spännpapp och en triljard nubb.

Väggen målas förstås vit, men resten av väggarna få behålla sin bruna vävtapet så länge tror jag. Den är ganska schysst.

Vävtapeten i vardagsrummet får nog bli kvar också, men taket skall målas vitt.

Halltapeten skall tapetseras över med renoveringstapet och så får vi se om det bara blir att måla eller tapetseras. Men även här kommer taket att målas vitt.

Stora och Mellans rum skall också tapetseras med renoveringstapet, då förra ägarna använde sig av den häftiga metoden att tapetsera runt möbler. Så det ser ju lite skojjigt ut. Skall fota och lägga upp sen när det blir deras tur.

Ett rum i taget.

Öppenspisen har fått sig en uppstramning också.

Före:

Efter:

Enkelt, bara på med väggfärg.

Voila!

Nu ska jag skaka igång den här dagen, som jag gissar kommer att innehålla en massa utomhushäng,

Vi har fått snö. Äntligen.

Det lär jag få äta upp.

Inte kul med värsta uppfarten att skotta, by manpower.

Men MiniLiten och Liten är glad.

Överlyckliga faktiskt.

Ikväll tänder jag ett ljus för min gamla arbetskamrat Cecilia Åström, som inte finns hos oss längre.

Sov så gott, min vän!

Vi säger så så länge.

Vi kommer inte sätta oss i bilen och vara otaggade på att köra tillbaka ned till SurStockholm.

Vi har flyttat nu.

Det känns väldigt overkligt.

Idag klockan åtta skall vårt flyttlass lastas in i huset.

Då är det på riktigt på riktigt.

Vårt hus är helt fantastiskt.

Jag älskar det.

Det har bara en sak jag inte tycker om.

Vävtapet.

I hela jävla huset.

Mörkt brun, murrigt röd och saftigt grön.

Eller en tapet som ser ut som korg.

Brun den också.

Vit vävtapet i hallen.

Skabbigt och fullkomligt vidrig.

Jag tänker renoveringstapet och Werner ( färgsprutan).

Så fort som möjligt.

Men fattar ni?

Vi bor i Arvidsjaur.

I hus.

Nu måste Pappan få ett jobb här uppe, så att han också kan komma upp och bo i vårt hus.

Långdistans-äktenskap känns inte så bra.

Jag skriver när jag hinner och har för avsikt att lägga upp bilder på huset.

Vi säger så så länge.

Den här bilden säger mer än tusen ord!

Vi säger så så länge!

Dagarna går åt.

På ett mystiskt sätt.

Till ingenting.

Jag hinner ingenting.

Kommer inte ihåg någonting.

Jag tror att jag håller på att utveckla Alzheimers, eller så har jag ett glioblastom.

Så är det säkert.

Nu när livets glada dagar äntligen skiner i mitt ansikte, så är det väl helt på sin plats att jag får någon typ av sjukdom med dödlig utgång.

Det är inget att skoja om, jag vet. Dör gör vi allihop, förr eller senare. Jag vill bara leva mitt liv som jag vill innan jag kastar in handduken.

Långt bort i horisonten drar det ihop sig till oväder, och jag känner mig inte förberedd.

Inte rustad.

Inte än.

Vi säger så så länge.

Alltså vi gjorde det bara!

Vi köpte möbler på blocket.

Eftersom våran enormt vidriga soffa inte skall följa med upp till Arvidsjaur.

Over my dead body, om man så säger.

Så jag har hängt ett tag på blocket och vips, en tresits soffa, en fåtölj och en fotpall för 1500 riksdaler.

Det enda vi ska göra är att byta tyget på samtliga.

Då kommer vår soffgrupp se ut si så här:

Skön fåtölj som lätt rymmer två pers, stor soffa och praktisk fotpall.

Win!

Vi säger så så länge.

Alltså.

Vi säger mellan tummen och pekfingret att det är en vecka kvar innan vi flyttar.

En eller två dagar hit eller dit.

Men jag strejkar.

Jag kan inte packa.

Det kommer aldrig att rymmas.

All skit som vi har.

Vi har så mycket saker.

Flyttfirman kommer att totalvägra.

Eller det kommer inte att rymmas.

När jag bokade flyttfirman angav jag att det rör sig om en lägenhet på 120 kvm. En femma. Man tänker ju att flyttfirmor har flyttat bohag förut, och räknar i runda slängar att det behövs ca si eller så stor lastbil eller vad de nu använder sig av.

Skulle jag ha nämnt att det bla är 4 sängar, 4 cyklar, 1 tvättmaskin, 1 diskmaskin, fem triljarder flyttkartonger, soffa, köksbord (mastodontstort), köksstolar, vapenskåp, 3 datorer, 4 tv apparater...

Det här skall alltså samflyttas med ett annat bohag som skall vidare till Kiruna eller vart det nu var.

Jag säger. Det kommer aldrig att rymmas.

Som tur är åker jag ett par dagar innan flyttlasset går, så det blir inte mitt problem att lösa med flyttfirman.

Pappan får ta den smällen. Sista minuten packningen, och bära ned alla prylar från övervåningen, städa ur det sista innan de nya hyresgästerna flyttar in.

Jag stressar upp mig.

För det är bara en vecka kvar.

PANIK!

Tar en kaffe, läser en tidning och spelar hög musik för att förtränga.

Ha en fin dag.

Vi säger så så länge.

Idag var alltså den dag som vi skulle packa, och städa ur förrådet uppe och under trappen.

Mjä.

Inte så mycket av den varan idag.

Jag klev upp i vanlig ordning kl 6 med MiniLiten.

Liten smög ut ur sovrummet strax innan åtta.

Vi åt frukost, gjorde oss i ordning och precis innan vi skulle gå ut i parken dök Pappan upp som gubben ur lådan.

Hans sovmorgon.

Strax innan tio.

Jag tog barnen med mig till flygplansparken.

Vi åkte rutschkana, gungade och åkte linbana i en dryg timme.

Sen dags för lunch och vila.

Mamman somnade på soffan och sov en timme drygt.

Jag är vansinnigt trött igen.

Skulle kunna vara biverkning av sprutorna.

Jag tappar så in i nordens mycket hår av den ena.

Så nu måste jag klippa av mig allt hår.

Det gör mig lite ledsen.

Tur att jag trivs i kort hår.

Jag saknar de stora barnen.

Jag saknar att löpträna.

Jag saknar Crossnature.

Jag saknar min mamma.

Jag saknar min pappa.

Min bror.

Min syster.

Jag saknar så mycket.

Har plockat bort det där bandaget nu.

Ska dra stygnen på måndag, så nu har jag bara tejpat över suturerna.

Känns skönt att kunna tvätta händerna.

Är dock väldigt försiktig. Inte överanstränga.

Köpte de sista två förpackningarna Peanut Butter Cup på Coop. Mums till Mamman!

Talade förresten med mäklaren per sms i fredags.

Hon hade pratat med säljarna dagen innan och de hade skrivit på och postat tillbaka.

Så nu är vi faanimej husägare!

Stort.

Nu ska jag hänga lite med Liten och se Sharkboy och Lavagirl.

Vi säger så så länge.