Det vore väl ändå självaste satan om det inte kunde ta och sluta regna nån gång?

Man kan ju inte vara ute.

Eller kan och kan.

Men det är ju inte särskilt roligt att vara ute och leka när det regnar.

Mest för att jag är så bekväm.

MiniLiten och Liten skulle säkert kunna springa runt i en lekpark med stövlar och regnkläder utan problem.

Men nej.

Ingen lek ute idag.

Pappan tar de två minsta på kalas på eftermiddagen.

Kusinen fyller 8 år.

Jag stannar hemma med de stora barnen.

Då ingen av oss kommer är särskilt omtyckt av Pappans mor, blir det bäst för samtliga inblandade att vi stannar hemma.

Eller egentligen är det mig hon inte gillar så värst, och det går även ut över de stora barnen och det kan jag bespara dem.

Aint worth it.

Det är tråkigt egentligen, men vissa saker kan man inte ta tillbaka eller ändra på.

Jag hoppas att A känner sig piggare idag, så kan vi dra ut och löpträna i kvällningen.

Känner inte av mina benhinnor alls.

Igår blev det inte hela rundan, då Pappan skulle åka på tjollerjippot i Västerås.

Jag hann inte komma iväg före halv tio och att springa 11 km under timmen kan nog vara lite optimistiskt.

Mellan hoppade upp på cykeln och följde med mig. Bra för både henne och mig. Kul med sällskap.

Om det inte blir någon löpning tänkte jag prova ett pass med TRXen.

Måste fixa ett takfäste till den. Kanske Pappan kan snickra ihop ett??

Idag blir en bra dag.

Vi säger så så länge.

Pappan är hemma igen.

På torsdag eftermiddag, fick Pappan samtal från Dalarna, att min svärfar lyckats hamna under sin traktor på gården.

Man tror det värsta, men det visade sig att gubben klarat sig bra trots att han blivit överkörd. Av en traktor.

Lite brutna revben och blåslagen.

Pappan stannade över en natt och kom alltså hem igen igår.

Nu blev det ju som så att jag blev ensam med barnen, så det blev ingen träning för min del.

Det tar jag igen idag.

Jag får hoppa löpskolning och backträning och kör ett långpass idag istället.

Men Pappan måste vakna först.

Sen kan jag sticka iväg.

Pappan skall åka på nåt kranbilsjippo i Västerås.

Så jag blir solokvist med barnen idag.

Jag funderar på att åka på Rusta och köpa vit väggfärg, så att vi kan blaska på Mellans fondvägg som hon har i sitt rum.

Militärgrönt känns inte helt rätt till hennes prinsessrosa lull lull och spetsgardiner.

10 liter färg kostar 249 kronor, och då kan man lätt måla tre varv.

Nu har MiniLiten och Liten sommarlov förresten.

Pappan har semester i två veckor och sen har jag semester i två veckor och sen har vi två veckor tillsammans i början på Augusti.

Så barnen blir lediga från förskolan/fritids i 6 veckor.

Personligen skulle jag vilja åka upp till Varras nu och stanna där i 6 veckor.

Antagligen är jag ganska ensam om att vilja spendera hela sommaren ute i skogen.

Jag hoppas att Pappan tar tag i aktiviteter.

Glömde tömma Litens hylla på förskolan.

Fixar det på måndag.

Veckans 5 i topp.

Vi säger så så länge!

Löpträning.

Jag har aldrig sett mig själv som någon som löptränar.

Det är ju sjuuukt jobbigt och ganska tradigt kan man tänka.

Jag har alltid haft inställningen att jag inte kan springa.

Typ 100 m och sen orkar jag inget mer.

Men grejjen är, tror jag, att alla kan lära sig att springa.

Sen är det skillnad på att springa och att springa förstås, allt beror på vilket mål man har med sin träning.
Mitt mål är att löpträningen skall bli en del av min vardag. Jag gör det för att förbättra min kondition, må bättre och orka mer.

Nu har jag kommit till den punkt att det inte är jobbigt att tänka på att jag skall ut och springa längre.

Förut var det lite svårt att komma iväg. Det fanns alltid ursäkter. Jag är för trött, för mätt, jag har ont i huvudet, barnen, Pappan...

Men det är max en timme av min dag, man snör på sig skorna och sticker iväg.

Lätt.

Jag följer för tillfället ett träningsprogram från Marathon

Att klara Halvmaran runt 2.00 timmar.

Twice is nice!

Nu var inte jag om det är ett rimligt mål, för mig.

Men man måste ju försöka.

Med detta program, som startade i april tror jag, är det tänkt att jag skall klara det.

Jag hoppade in på programmet efter åtta veckor.

Nu har ju jag en grundkondition efter att ha tränat CrossNature något så när kontinuerligt i ett år.

Vi får se.

Jag har ett mål iallafall.

Veckans pass

Tisdag: Kvalitativ löpträning ca. 5 km

Torsdag: Backträning samt löpskolning ca.8 km

Lördag: Långpass Lätt fart 12 km

Jag skall springa Tjurruset också, men där är målet att bara komma runt. Ingen tid att passa.

Näring och rätt mängd intagen föda är också av stor vikt om man skall orka träna ofta och mycket.

Det blir mycket kvarg.

Det är ju sååå på tapeten.

Frukost dags:

Pannkaka:

1 dl fiberhavregryn

1 dl keso

1 dl äggvita

Vispa ihop, stek i kokosolja. Voila! Jag brukar värma 1 dl hallon och ha till. Annars kan man strö typ kanel över.

Vi säger så så länge!

Jag har varit på mitt årliga besök hos reumatologen på KS.

Min förra reumatolog har gått i välförtjänt pension.

Min nya reumatolog är ingen stofil.

Förr eller senare kanske.

Men inte ännu.

Docent. Forskare. Beläst och kunnig.

Jag kände direkt, att den här killen kan man lita på. Han kan sin sak.

Jag har haft lite på känn, den senaste tiden att något har hänt i mina leder.

Mer ont.

Mer trött.

Lite mer av allting.

Ibland kan det bli lite för mycket av allt.

Vilket jag kan ha lite svårt att erkänna.

Känna.

Jag är ganska van att dundra på, i full fart.

Ensam.

Kan hända att den här gamla skatan har ett kontrollbehov.

Ganska gjutet.

Men med mycket i bagaget, så är det också svårt att släppa.

Därför är jag konstant stressad, med konstant värk.

Men reumatolog skällde ut mig, utan pardon.

Dags att tänka efter.

Prioritera.

Vad är viktigt?

För mig?

Nya mediciner.

Två nya.

En smärtstillande variant, en ny NSAID.

Plus en immunmodulerande medicin. En anti-inflammatorisk medicin som påverkar immunförsvaret.

Tillsammans med min befintliga Enbrel-spruta, en medicin som är selektivt immunosuppressivt. En TNF-antagonist.

Jag läste i Läkemedelsboken att man i en studie funnit att patienter som behandlas med Enbrel löper större risk att utveckla maligniteter och andra lymfoproliferativa sjukdomar, solida tumörer och hematopoetiska maligniteter.

Så jag ser framemot att inte bara ha helt sabbade leder, jag ska givetvis utveckla lite cancer ovanpå det.

Malign cancercell. Rätt spejsig.

Nu kom jag från vad jag skulle komma till.

Jo, herr doktor docenten, sjukskrev mig i tre veckor.

Dels för att palla med biverkningar och tillvänjning av de nya medicinerna.

Dels för att varva ned, stressa av.

Fokusera.

Prioritera.

Lättare sagt än gjort.

Jag vill inte fokusera på att jag har ont, och mår dåligt större delen av dagen.

Jag vill fokusera på det som är bra.

Jag har bestämt mig för att fokusera på att ta hand om mig själv.

Min kropp.

Mitt tempel.

Ska byggas, formas, tas omhand och njutas av.

Inte brytas ned av stress, dålig kost, alkohol, tobak (snus, annars tror ni säkert att jag röker, pff)

Nej.

Det måste börjas någonstans.

Jag är snart inne på andra veckan.

Biverkningar so far:

Illamående.

Trötthet.

Konstig i kistan.

Yrslig.

Men annars är det ganska bra.

Jag tror att jag har liiiite mindre ont i handlederna åtminstone.

Kanske om jag känner efter jättemycket.

Det blir nog bra ska ni se.

Jag har som ni säkert vet anmält mig till både DN Halvmara och Tjurruset i år.

Mycket fokus på löpning.

Jag är så jävla peppad, och blir euforisk varje gång jag tar mig ut och kutar.

Men nu måste jag ta tag i MiniLiten och Liten och gå bort till förskolan.

Vi säger så så länge.

Repeat hemma hos mig idag:

Ha en fantastisk dag alla fina vänner och familjemedlemmar.

Du också, Pappan!

Jag älskar Dig, mer än du förstår!

Vi säger så så länge!

Livet går så jävla snabbt.

Jämt.

Knappt jag hinner med.

Det sägs att sommaren är här nu.

Jag vet inte.

Jag förflyttar mig mellan hemmet-förskolan-arbete-förskolan-hemmet tidiga mornar och sena eftermiddagar. 

Solen skiner aldrig, notera betoningen på aldrig, när jag är ledig.

Inte för att jag skulle märka av det då, när jag är ledig, eftersom när jag är "ledig", har jag två triljarder saker som ska fixas, möten på skolan, förskolan, läkarbesök, telefonköer som ska avverkas, tvättkorgen ska tömmas, tvättas, hängas, vikas och tömmas igen, matlagning, handling.

Ni fattar.

Aldrig ledig.

Jag kan skriva under på att dygnet har för få timmar.

Ekorrhjulet snurrar.

Ibland fortare än vanligt.

Så är det för tillfället.

Det går över.

Det vet jag.

Anledningen till att det känns så här, är när det är obalans på aktivitet vs vila kontot.

Det är full matning konstant på jobbet just nu.

Vi har mycket vårdkrävande patienter, både psykiskt och fysiskt.

Det kräver mycket av en.

Kliver upp klockan 05:00 och lägger mig i sängen senast 22:00 heeelt slut i både kropp och själ.

Mitt sätt att återhämta mig är att träna eller att sova. 

När jag inte ens orkar åka iväg och träna, alltså göra det jag tycker om att göra om jag själv får välja, då ringer det ett och annat larm någonstans.

Det måste saneras i aktivitet-kontot.

Fokusera på viktigheter i livet.

Rangordna.

Familjen alltid först.

I synnerhet barnen.

Pappan. Förstås.

Men han är ju också vuxen och förväntas därför vara tämligen självgående.

Sist mig själv.

Just nu är jag och Pappan inte överdrivet överens om så mycket.

Att vi inte hinner med varandra - check.

Vi kan knappt sitta i samma rum utan att hamna i någon slags dispyt över småsaker.

Vafan tuggar du med öppen mun för? Varför tittar du på mig sådär för? Vem fan vare som kasta?

Varför?

För att vi är så jävla slutkörda. 

Vi beter oss som retarderade idioter mot varandra, för att vi inte kan göra något annat. Nån måste ta skiten som ska ut.

Den lassar man över på den man litar mest på.

Sen är det upp till mottagaren hur the outcome blir.

När Pappan beter sig och far ut som ett praktmongo, kan jag haka på och fara ut på honom för att liksom släppa ut lite av allt det som är jobbigt.

Men ibland, kan jag också le lite inombords, för att jag känner igen mig. Jag gör likadant. Inte för att inte älskar honom, eller är olycklig i vårt äktenskap, eller av någon tråkig anledning, utan för att måste lätta på trycket. Då fär ju han ta skiten, ibland kan något barn få känna av det, fast i mycket mindre utsträckning. Av någon anledning kan man hejda sig rätt rejält, när det kommer till barnen. 

Men Pappan är över tretti, och av mig förväntas han kunna ta saker med en nypa salt. Det finns oftast en anledning till att man beter sig. Bägaren rinner över. Jag förväntar mig och tror att han kan se ett steg längre.

Jag kämpar på med det hela varje dag. Ibland blir det för mycket. Då svider det. Men det går över.

Eventually. 

Då båda befinner sig på randen av bristningsgräns.

Vad gör man åt saken?

Man spottar i nävarna, håller handen och tar nya tag.

Tillsammans.

För att vi ska. Vi måste.

Vi ger varandra utrymme. För att kunna ladda batterierna. För att orka mera. 

Snart är klockan nio en söndagkväll i juni. 

Mamman är gråt-trött i kropp och själ.

Först kvällsfika i form av keso, hallon och grönt Rooibos-te.

Borsta tänderna överdrivet länge.

En snus i flabben.

Sängen.

Sova.

Ladda batterierna. Springa vidare i ekorrhjulet. Mitt är glittrigt rosa, med dansande enhörningar och  med extra mycket allt. 

Ler inombords när jag tänker på den här kvällen. 

Vi säger så så länge.

Vaknade i ottan, av att solen sken rakt in i ansiktet.

MiniLiten satt och små pratade för sig själv i sängen. 

Det låter så roligt, bara en massa rappakalja. Om man inte hörde så väldigt bra, skulle man tro att hon faktiskt förde ett riktigt samtal.

Ett samtal utan ord, och bara en massa ljud. 

Hur som helst.

Klockan var dags att stiga upp.

Kaffe känns bra i magen just nu.

Jag måste äta en tidig, frukost.

Vilket jag gör i stort sett varje dag.

Men idag är det viktigt. 

Träningen börjar tio idag. Så då gäller det att ha tankat på ordentligt innan.

Jag ska börja dricka vatten också.

Därför att solen skiner stort, och det lär bli varmt idag.

Varmt-vätskebrist.

En något överladdad Mini på balkongen. En nyklippt liten.

Vi säger så så länge.

Repeat.

Ibland är det skönt att vakna på morgonen, av ett alarm.

Sen inser man att det inte är ens eget alarm. 

Win!

Men MiniLiten hinner ju vakna ändå, för att pappan har en reaktionstid på 7 och en halv sekund.

Så det är bara till att kliva upp.

Det gör inte mig nåt. 

Dagen är lång och full av möjligheter.

Jag har två möten inbokade, på skolan och förskolan. 

Jag bör laga lite matlådor inför veckan.

Jag borde vika tvätten. 

Dammsuga.

Städa.

Ni fattar. 

Det finns alltid sysslor.

Men sen har jag ju förstås ett val. 

Nästa helg åker vi upp till Arre för att begrava min mormor.

Vi bilar.

Jag, EmmaRis och Papi.

Det kan ju faktiskt bli ganska trevligt.

Vad har man på sig på begravning, nuförtiden?

Vi lever ju i dä twäntyförst sentjury.

Så sorgflor och svart långklänning går bort.

Men jag vet faktiskt inte. Finns det någon regel?

Nu måste jag kicka igång den här dagen.

Vi säger så så länge.

Min fina, lilla mormor har somnat in.

Agnes Frideborg Risberg

f:1917-03-05

d:2014-04-26

Hennes knotiga, varma händer med flortunn hud.

Hennes pyttesmå fötter, med snedrampade tofflor.

Hennes smackande med läpparna, när hon planerade sitt nästa drag i femhundra.

Hennes varma choklad, i de vita, tunna kopparna.

Hennes konstiga sucketter, som faktiskt aldrig smakade gott. Varför de hade såna i köket på Backen förstår jag inte...

Hennes nynnande.

Den märkliga känslan, över att krypa ned i sängen mellan henne och morfar. Spännande och samtidigt så tryggt.

Hennes vävstol. Det sövande ljudet från väven.

Pärlbroderierna. Vilket pillergöra.

Hennes stickade sockar. Fantastiska.

När jag äntligen hade åldern inne och fick förtroende att grädda mjuk-kaka i bagarstugan.

Nagga och skära bröd, men aldrig kavla.

Hennes vrede och förtvivlan, över att hon fiskade fast högt upp i en gran, när vi fiskade i Spixtermyrtjärn under Akkanålke.

Jag minns så mycket av min mormor, men ändå visste jag knappt något om henne.

Det känns så märkligt.

Att jag knappt kände henne ändå.

Men jag kommer alltid att minnas henne, med värme i mitt hjärta.

Min pyttelilla, gammstackare.

Vi säger så så länge.