Alltså det här bandaget.

Det skulle sitta i två veckor.

Sen ska man ta stygnen och sen är man fit for fight eller nåt liknande.

Men eftersom jag är den jag är, så blev jag förstås tvungen att linda av handen för att bara kolla, ifall att handen mirakulöst läkt ihop.

Ärret ser jättefint ut, jag gissar att man skulle kunna ta stygnen redan nu. Men handen. Den är inte fit for fight.

Jag är öm i fingrar och handflata, förstås.

Så jag har lindat om handen igen.

Jag förstår att man har ett jättepaket på handen, på grund att man faktiskt skall låta bli att använda handen.

Så ni som skall operera er, för karpaltunnelsyndrom, i framtiden.

Rör. Inte. Omläggningen.

Det är joxigt att ha handen lindad, men man har det av en anledning.

Men jag tycker att jag har en så jäkla bra anledning till att inte ha handen lindad.

Det är så svårt att flyttpacka.

Nu är jag så vågad att jag bara berättar för er som inte redan vet eller fattat.

Vi har köpt hus och skall flytta om exakt 15 dagar.

Jag sover som en kratta, har konstant ont i magen. Jag är så nervös.

Det känns för bra för att vara sant, och då brukar det också vara så.

Jag har sagt upp mig från mitt arbete, vilket känns så himla tråkigt.

Men tänk vilken livskvalitet istället.

Vi flyttar 100 mil norrut.

Till Arvidsjaur.

Metropolen.

Här ska vi bo.

Renoveringsobjekt.

Vart ska man börja??

Hur bygger man en vägg??

Hur mycket takfärg behövs?

Vilket el-bolag ska man ha?

Internet?

Vi längtar då.

Stora längtar så mycket att han blev tvungen att skolka första gången i sitt liv igår.

Om han gör om det?

Nja.

Inte på ett tag tror jag.

Vi säger så så länge.

Den här helgen spenderade vi i Eskilstuna.

Hos min bästaste kusin Åsa och familj.

Vi har ätit god mat, druckit god läsk och umgåtts.

Papporna tog de äldsta barnen och åkte till Kokpunkten på lördageftermiddag.

Jag är så sjukt avis. 

Men eftersom jag är opererad, fortfarande inlindad som värsta julklappen, så fick jag ägna mig åt mindre upphetsande saker.

IKEA.

Jag är ledsen, men jag njuter inte för en endaste sekund.

Jag vet att Åsa fullkomligt älskar att strosa runt på IKEA.

Jag tror att hon fick lite av sin craving mättad.

En bråkdel i alla fall.

Hur som helst känns det som att en helg är alldeles för lite.

Tiden går för fort.

Det gör ju det när man har roligt.

Men nu lär det bli länge tills nästa gång vi samlas i huset i Eskilstuna.

Reumatologen idag.

Hej Dr Docent.

Det känns sådär ändå i lederna.

Vi byter beredningsform av samma medikamente.

Piller mot sprutform.

Kul.

Det ska tydligen ge mindre biverkningar om man får Methotrexate i annan form.

Den som lever får se.

Tack.

Annars har dagen gått åt till telefonsamtal i timmar, ångestattacker på balkongen, och speedade skrattanfall.

It is happening!

På riktigt.

Nu händer det.

Jag fuskar och dricker Cava.

Tar ut det hela i förskott.

Så mycket som ska klaffa, funka, hända.

Handen då?

Nämen, den klarar sig. Känns lite bättre idag.

Lite mer rörlig, men inte riktigt.

Miniliten vaknade med feber på morgonen, så Pappan har varit hemma och vabbat idag.

Lite av en räddning ändå, för man kan inte riktigt hålla sig från att byta blöjor, laga mat och städa fastän man har en handikappad hand.

Sen har man istället sinnessjukt ont, inte värt.

Jag undrar hur länge man måste ha handen lindad som en julklapp?

Superstörande om ni frågar mig.

Imorgon ska jag göra något så sjukt jobbigt. Den största utmaningen det här året tror jag.

Håll tummarna för mig.

Sveper Cava, skrattar åt ALAT-prover.

För att jag känner mig stenhård när jag säger så.

Punkt.

Vi säger så så länge!

Bedövningen börjar släppa nu.

Nu börjar det göra liite, pyttelite ont.

Jag överlever.

Det värsta har nog varit att hela handen varit helt bedövad.

Så som armen kan bli, på natten, när man legat på den.

Tung, borta.

Ont bara.

Att lägga bedövningen var inte särskilt skönt heller.

Snöra blodtillförseln, snitta upp leden osv, kändes inte alls.

Men bara att peta lite på en fingertopp kändes skitskumt.

Ringde och sa upp min plats på den utbildning det var tänkt att jag skulle gå i höst genom jobbet idag.

Förklarar mer en annan dag.

Det är vemodigt och med liten sorg i bröstkorgen som jag gör det.

Men nödvändigt.

Nu lägger jag ner för idag.

Vi säger så så länge.

Operationsdag.

Inte särskilt spännande.

Inte heller invecklat och svårt.

Ett enkelt snitt och så är det klart.

Poff.

Sen ska min hand fungera felfritt.

Sägs det. Med tanke på mitt jobb, hoppas jag på en lååång sjukskrivning. Gärna restn av året.

Googlade runt efter info, mest på skoj, och hamnade på en blogg, där tjejen som skriver skulle kunna vara jag.

Läs här på : Vitt eller Svart

Hennes operation blev inställd idag. Bu för det!

Skit tråkigt!

Jag skulle gå bananas om min operation blev inställd.

Igår gick jag bananas, förresten.

Vi är ju igång igen.

Den här gången kanske vi slutar som herre på täppan.

Ni som inte fattat vad det rör sig om, lär snart bli varse.

Men håll nu tummarna!

Bananas nummer tre.

MiniLiten har ju alltid varit en morgonpigg böna.

Så även idag.

Klockan fem gick reveljen.

Jag masade mig ur sängen, kokade kaffe.

Det slutade så här

Win!

Vi säger så så länge!

Fri på riktigt?
By now, är jag, vad jag tror, nikotinfri...för ett tag iaf.
Jag kan inte skriva under på att jag kommer att vara snusfri för resten av mitt liv.
Garanterat inte. Men för ett tag framöver iaf.
Det som stör mig allra, allra mest, är okynnesdrickandet.
Rödtjut.
Jag gillart.

Jag börjar ju må aborrgädda efter ett par glas och sen får jag ont i levern, fastän man inte kan få ont just där. För levern har inga smärtreceptorer sägs det. Det kallas reffered pain. Så egentligen har jag ont någon annanstans.
Men då jag nu sätter i mig giftig medicin, så känner jag mig så vågad att jag vill påstå att min kropp egentligen inte alls vill utsättas för alkohol och annat onyttigt.
Vems kropp vill det egentligen, med facit i hand?
Så just nu brottas jag med dåligt samvete, dåligt omdöme och en längtan att bli en bättre version av mig själv.
Strive!

Jag saknar Pappan.

Han saknas.

Vakna och kom hem!

God natt!

Vi säger så så länge!

Han bara drog.

Tog tåget.

Till världsmetropolen i jakt på nya äventyr,

Boden.

Inte avundsjuk.

Vi ska åka ut i skogen och äta mat.

Paradiset.

Äntligen.

Hamburgare och uppstekt plätta.

Annars är det lugnt.

Vi säger så så länge.

Den här jävla milimeterrättvisan.

Den kan dra åt helvetet.

Jag missunnar inte Pappan att köpa saker som han verkligen, verkligen vill ha och behöver.

Jag har aldrig sagt nej, eller jo, förresten. Till ett elektroniskt trumset har jag sagt nej.

Absolut.

Men det kan jag tycka är en sån jävla onödig utgift dagar som denna.

Pappans ledmotiv:

Jag får huvudvärk redan nu.

Igår var jag på Långholmens Kajak med en jobbarkompis.

Vi paddlade kajak runt Långholmen, Reimersholme och bort till Tanto och tillbaka.

Det var ganska klurigt att komma på tekniken, men efter ett tag gick det lättare.

Det var framför allt jättemysigt att göra något annat.

Efter två timmar, var vi ganska möra och framförallt hungriga.

Vi gick bort på en indisk resturang och käkade en bit mat.

Proppmätta och i paltkoma åkte vi tunnelbanan hem.

Paddla kajak tillsammans med familjen vore jättekul.

Till ett annat år får vi försöka få till en helg, med paddling och tältning.

Om ett par timmar ska vi på läkarbesök.

Liten skall få sin medicin, och det känns både bra och dåligt.

Vi får se vad det blir.

MiniLiten har feber, så hon blir hemma från dagis.

Man kan säga att den här dagen startade på allra sämsta sätt.

Nu kan det bara bli bättre!

Vi säger så så länge!