Jag/vi förlorade.

Men det gör absolut ingenting.

Det är lugnt.

Nästa gång.

Då vinner vi.

I helgen har jag haft en del att fixa med.

Liten behövde skor och kläder för innegympa.

Det behöver Stora och Mellan med.

Tror jag.

De växer ju, de här barnen.

Så lördagen spenderades i Bromma. Med Pappan och tvåan,trean och fyran.

Ettan såg fram emot en hel dag på tu man hand.

Men vi andra kämpade tappert genom XXL, Stadium och Zoo affären.

Om jag hade en miljard kronor skulle jag skaffa ett saltvattensakvarium.

Det är så fruktansvärt vajjert.

Zoo affären i Bromma får 5 fiskbullar av fem möjliga.

Innan vi åkte iväg, hade jag förberett en skinkstek i lergryta. En slags pulled pork blev det, eftersom vi var borta i drygt 4 timmar.

Det blev jättegott.

Pulled Pork

1-1.3 kg skinkstek

1 stort äpple

1 röd lök

1 gul lök

2 morötter

4 vitlöksklyftor

5 dl köttbuljong

Rub till steken

1 msk tomatpure

1 msk senap (stark)

2 rivna vitlöksklyftor

1 tsk flingsalt

1 tsk soya

Smeta på ruben på steken, lägg grönsisar runt om i lergrytan, häll försiktigt i köttbuljongen och tjoff in i ugnen i 150 g i 4 timmar.

Sen silade jag av buljongen som blev över i grytan, och reducerade den till hälften, spädde med grädde efter smak och redde av med lite maizena.

På kvällen låg jag och Mellan i soffan och tittade på Modern Family och mös.

Idag ska jag åka med DaFe och köpa ordentliga löparskor åt honom.

Vi ska åka till Löplabbet och göra det på riktigt.

Annars är risken överhängande att jag får springa Tjurruset alldeles mol allena.

Det vore så jävla trist.

Dom här jävlarna kommer att förstöra ännu en dag, för mig och alla andra.

Methotrexate. Ger mig huvudvärk, illamående och trötthet.

Men bara en dag.

Sen är jag på banan igen.

Men en hel dag går åt helvetet.

Nu håller MiniLiten på att diska sönder köket.

Vi säger så så länge!

när man inte vet.

Blir det av eller inte?

Vem ska ge sig?

Det visar sig snart, gissar att det sker idag.

Vem har störst?

Vem har mest?

Än så länge är jag med i spelet.

MiniLiten vaknade fem idag.

Helt jävla perfekt.

Av alla dagar, valde hon den här.

Blir en tung dag på förskolan.

Igår lyckades inte Pappan få henne att sova.

Idag SKA hon sova.

Liten hoppar upp och ned i soffan.

Ska vi inte gå till skolan snart?

Snälla mamma?

Lugn så.

Mamman ska bälga i sig en balja kaffe och duscha först.

Sen ska vi gå.

Jag är så jävla spattig och spänd.

Som en pianosträng.

Det står löpning på schemat idag.

Annars spricker jag.

Vi säger så så länge.

För en del dödliga, innebär fredagens ankomst inte per automatik att man äntligen är ledig.

För vissa av oss, innebär det ibland arbete.

Jag går på mitt första pass av tre i eftermiddag kl 14:00.

Jag tycker inte jättemycket om att jobba kväll, särskilt inte när avdelningen är fullbelagd och personalstyrkan halverad.

Vi jobbar två sjuksköterskor och två undersköterskor på kvällarna.

Vi skulle nog behöva vara tre av varje eller åtminstone tre undersköterskor.

För att kunna ge den vård vi utger oss att ge.

Vi har varit ute och lekt i en park på morgonen, vi kallar den båtparken. Gungat lite, åkt rutschkana och svingat sig i den sjukt höga masten på skutan som ligger på gräsmattan.

När vi kom hem fick MiniLiten hoppa i säng och sova en liten stund.

Om hon finge skulle hon alltid sova två kortare stunder under dagen istället för en lite längre som det kommer att bli på förskolan.

Men nu går hon ju inte på förskolan ännu, så då får prinsessan styra lite.

Efter att vi hade varit på ADHD center på informationsträffen, väcktes förstås en massa tankar och funderingar.

Vi är ju verkligen inte ensamma om att ha ett barn i familjen med ADHD, och hur olika det faktiskt kan te sig ut.

Vi är en av få familjer som fått diagnos så tidigt, oftast sker inte diagnosticeringen förrän senare i skolåldern.

Efter mötet var slut, fick man om man ville stanna kvar och prata med andra föräldrar, men jag känner mig inte redo eller kanske till och med inte intresserad av det..än iaf.

På vägen ut från lokalen hängde en tavla med information och tips, som jag ryckte åt mig av.

Vi har ju främst problem vid matbordet, vid sänggående och samspel med andra barn.

Ett väldigt bra tips kring sänggåendet var dels att rummet förstås skall vara svalt och dunkelt, men också tips på hur man inreder rummet bäst för att skapa en mysig stämning. Det skall ju vara skönt och mojsigt att gå och lägga sig.

En avstressande miljö och en skön säng.

Kedjetäcke är något som jag skall ta upp med Litens behandlande läkare. Om en arbetsterapeut kan förskriva det, för att prova.

Nu kikar jag runt lite för att hitta inspiration till Litens rum.

Tycker om dämpade färger på väggarna, som grått eller vitt, så kan man med detaljer sätta fart på rummet.

Men i Litens fall vill vi ha det lugnt och skönt.

Tänk om man hade en miljard på banken.

Vad jag skulle inreda.

Vi säger så så länge.

FLÄMT!

Vaknade inatt, med en kramande klo kring hjärtat.

Från noll till hundra.

Hjärtat slog hetsigt och hårt.

Svetten dröp.

Ont i hårbotten.

Darrande kröp jag över Liten, upp på Pappan.

La mig på bröstkorgen, lyssnade på lugna, trygga hjärtslag. Andningen, småsnarkningen.

Det här är jag van, det här känner jag igen.

Det stavas.

Dödsångest.

Kommer ibland.

Inte så ofta.

Men när det kommer, så brukar dagen efter vara helt förstörd.

Känslan dröjer sig kvar resten av dagen.

Jävligt jobbigt.

Jag är galet trött på det iallafall.

Vore skönt att slippa.

Jag kan absolut resonera med mig själv. Tänka realistiskt och skaka av mig känslan av att jag har jävligt bråttom att leva, för vi ska ju alla snart lämna jordelivet.

Tänka klart och fokusera på annat.

Men hela dagen saboteras av små korta glimtar av ångest.

Jävligt störande.

Snart är det Midnattsloppet.

På lördagkväll närmare bestämt.

Jag har inte kunnat/orkat löpträna på sistone, men milen vet jag att jag kan släpa mig runt.

Jag har inte satt någon tid, direkt. Ta mig runt. Det känns som ett bra mål.

Av någon anledning så sätter jag sjukt höga mål, som jag oftast inte klarar.

Det är ju alltså bättre att sätta mer realistiska mål, som man faktiskt kan klara. Annars är risken att man faktiskt skiter i allt och lägger ned. Helt.

Jag går dit på lördag och gör mitt bästa.

Sen tar jag nya tag igen inför hösten/vintern.

Pepp!

Såg en jättebra film igår. Kan varmt rekommendera den om man har drygt två timmar över.

Den får...4 toasts av 5.

Vi säger så så länge!

Idag fick han somna in.

Lilla idioten.

Som faktiskt skärpte till sig och blev en ganska underhållande liten herre till slut.

Fina Zakk.

Voff voff!

En rätt skön uppstart efter semestern ändå.

Ett av mina ansvarsområden är förråd och textilier.

Det tar i stort sett en hel arbetsdag att fixa med beställningar av förråd och textilier. Packa upp tvätt och fylla på i patientsalarna.

Ibland är det ganska tråkigt, med tanke på att du arbetar ensam.

Men som första dagen efter semestern kan jag erkänna att det kändes ganska ok.

Lite ovant, lite pyssligare än vanligt.

Har fixat med schemat också.

Jag går ned till 75% nu, när Liten börjar på sexårs.

Jag hoppas innerligt att försäkringskassan beviljar 25% vårdbidrag. Vi har ansökt om 50%.

Lite knepigt att veta vilka merkostnader det egentligen blir, men vi får höfta lite.

Införskaffa en dator, pedagogiska spel, pussel, målarblock, pennor, målarfärger, penslar, böcker osv. osv.

Ökat slitage på kläder, skor.

Hur ska jag veta?

Vi lär oss efterhand.

Att ha ett barn med ADHD samt en generell språkstörning är inget nytt under solen, men för oss är det en ständig kamp och ett driv att förstå. Det tar en oerhörd massa energi och tålamod stort som hela jordklotet krävs.

Att vi ständigt är slutkörda är alltså inget konstigt.

Att vi väljer att vara för oss själva och umgås bara i familjen är heller inget konstigt.

Man orkar inte med att vara en social fena konstant.

Imorgon ska vi på det första informationsmötet på ADHD-center här i Stockholm.

Detta mötet är obligatoriskt om man sedan ska kunna anmäla sig till utbildningar och föreläsningar på centret.

Det kommer att bli kanonbra.

Ringde till skolan här i Gubbis.

Stora är inskriven i en klass.

Så han får börja sjunde klass nästa vecka.

Vilken röta!

Crossnature börjar om idag.

Eftersom jag är i ett skov just nu, hoppar jag över träningen åtminstone idag.

Tar nya tag imorgon.

Förhoppningsvis blir det någon form av träning. Antingen Crossnature eller löpning.

Midnattsloppet är ju på lördag.

Så måste försöka ut å kuta lite.

Ikväll ska jag äta glass och titta på ett par avsnitt True Blood.

Kräma ut det sista ur semestern.

Onyttigheten alltså.

Har man spenderat tre veckor med Don Varras är det svårt att hålla sig till nyttigheter.

Man dras liksom med, sugs in.

Det stavas dålig karaktär.

Hand upp!

Vi säger så så länge!

Resan tog jävla lång tid serru.

Vi åkte direkt efter släktträffen på Backen i Sjöträsk.

Det var förövrigt en jätterolig träff.

Syster hade ordnat det hela väldigt bra.

Vi träffades uppe på Backen klockan ett.

Laddade för brännboll ute på le´gda.

Sjöträsk mot Långträsk.

Jag spelade för Långträsk.

Långträsk vann överlägset.

Sen promenixade vi ner till bäcken och grillade korv och drack kokekaffe.

Men sen vare liksom dags.

Att packa in sig i bilen och åka.

Vi bestämnde oss för att köra Inlandsvägen/Bävervägen. Över Sorsele-Storuman-Vilhelmina-Hoting-Backe och kom ut vid Sundsvall.

Alla var mega-super-hungriga redan i Storuman.

Hittade slutligen ett väldigt sjaskigt hak, pizza/Thai/Husmans-hak.

Liten vägrade i sten att äta annat än pannkaka, vilket de förstås inte hade. Kom överens att smaka lite på pizza och sen åka över till Coop/Ica och köpa kalla plättar som han skulle få mumsa på i bilen .

Vad vi inte hade i beräkningen var att Ica och Coop stänger klockan sex i Storuman.

Otroligt!

Stannade till på en slags mack, och köpte en superäcklig ost-smörgås och en drickyoghurt. Det skulle räcka till Vilhelmina iaf.

Men i Vilhelmina hade de inte såna färdiga småplättar, så han fick bestämma vad han ville ha.

Det blev glass till middag för Liten.

Dåligt, I know.

Men nu är det så här vi har det.

Resten av resan gick ganska bra.

Barnen halv sov hela vägen.

Läggningen nu i kväll har ju gått si så där. Övertrötta barn.

Men MiniLiten har nu skrik-vrålat i en kvart tills hon slutligen fick nog och somnade.

Liten har inte somnat riktigt ännu.

Men det är nog inte långt borta.

Imorgon är det jobb igen.

Känns mysko.

Men det blir nog bra.

Emma Ris och Pannkaka kommer ned från Norrland inatt och skall vara här i veckan.

Hon har erbjudit sig att passa barnen måndag och fredag då jag jobbar.

Men det är inte med en helt skön känsla man är tillbaka i stan.

Det kanske ger med sig.

Men det är något som planterat sig i magen.

Vi hör inte hemma här.

Vi säger så så länge.

Jag älskar Norrland.

Vi har i tre veckors tid badat, solat, ätit, sovit, bastat och slagits med mygg.

Vår bil har gått sönder. Helt.

Stannat.

Mitt uti vildmarken.

Folk stannade direkt och frågade om vi behövde hjälp.

Mosters man kom med en extra bil som vi fick låna in till Arvidsjaur.

Hjälp kom direkt.

Köpte en generator på skroten i Älvsbyn.

Upptäcka att man på sätt och vis är släkt med verkstadskillen och får ett himla bra pris.

Lånade bil för att köra och hämta den.

Ringde och fixade tid på verkstan till imorgon. Hela kalaset blir betydligt mycket billigare än verkstadspriset på en ny generator, typ 9000 pix.

Allting löser sig. Alltid. I Norrland.

Semester i bilder för dom som vill.

Springa genom vattenspridaren dag ett. Hemma hos Mor och Far.

MiniLiten fick in en bra snits på att palla jordgubbar i mormors låda.

Spontana vattenkrig med alla som vinnare.

MiniLiten övervann sin rädsla för vatten, och ville knappt sluta bada.

Lyxfia på båten över sjön.

Myspys med kjatter.

Vi grävde ned Stora och lät MiniLiten gå lös.

Liten hittade ett aningens för stort cyklop som han försökte dyka med.

Mellan har nog varit den enda som tappert badat nästan varje dag.

Syster och Man med MiniLiten.

Två fina som fyller år samma dag.

Tårtan som skrapades ihop på Halvvägsudden.

Promenad upp på berget. Jobbigt, men väl värt fika och fantastisk utsikt.

Sista bilderna från Halvvägsudden för den här sommaren.

I rest my case.

Vi säger så så länge.