Snart kommer han.

Den lilla blå.

Vi är inte ense om hans namn.

Det visar sig.

Jag ska även på en intervju på fredag nästa vecka.

På Campus.

Södertälje.

Jag har sökt in på skola. 

Helst vill jag ju fortsätta jobba här på skolan.

Men om det inte blir så, måste jag ju ha en back-up plan.

I let you know!

Vi säger så så länge

Det är stiltje.

På jobbet.

Det ekar tomt i klassrummen.

Mina elever är ute på praktik.

Jag skulle vilja säga att jag har massvis med jobb.

Men det har jag inte.

Det är två veckor kvar av kursen.

På den tiden hinner man inte särskilt mycket.

Rent teoretiskt är vi klara skulle man kunna säga.

Vi har gått igenom allt centralt.

När eleverna kommer tillbaka ska de får jobba färdigt med de uppgifter de har kvar att göra, redovisa.

Två av lektionerna blir praktisk.

Boxning och Crossfit.

Jag undrar hur många som kommer att delta. Jag förväntar mig att alla skall vara med och göra sitt bästa. Men det får vi se.

JAG är understimulerad.

Stressad. Otålig. Rastlös.

Tacka gudarna för löpbandet.

Har börjat om att rida.

Det är bra.

Det är kul.

Det är stimulerande.

Sist red jag ett svenskt halvblod som heter Phoenix (Pinnen).

Träningsvärken satt kvar i tre-fyra dagar.

BRA träning där!

Om vädret tillåter åker vi upp till stugan i helgen.

Jag behöver det.

Komma bort.

Idag flexar jag för att cykla bort till stallet och städa klubbrummet.

Sen cyklar jag hem.

Vi säger så så länge.

Tappad

Förtappad

Förlorad

Så känns det.

Vart tog jag vägen?

Efter flytten, har vi nu börjat landa.

I den lilla orten.

Pappan jobbar på i Björkarnas stad.

Det är ensamt.

Det är tungt och ensamt, ibland.

Vi har fyra barn.

Så ensam i bemärkelsen utan sällskap, är jag inte.

Men jag saknar min man.

Mitt bollplank, mitt stöd.

I vardagen.

I det svåra. Att hinna med allt som ska hinnas med. Att komma ihåg allt som skall kommas ihåg. Hinnas med.

Att hinna med sig själv.

Jag hinner inte med.

Mig själv.

Jag blev kvar på parkeringen i Gubbis.

Den bättre versionen av mig.

Hon liftar sig genom Sverige.

Det tar tid innan hon hittar hit.

Men hon är på väg.

Det känner jag.

Vi säger så så länge.

Alice är en av de roligaste katter jag vet.

Så fort hennes avkomma kikar in i samma rum som hon, fräser hon.

Om han kommer närmare än en meter, morrar hon.

Om han hoppar upp i samma säng som hon, fräser hon samtidigt som hon vevar med tassen.

Rör han sig i hennes närhet, kattskriker hon och hoppar iväg, sur som ättika.

Han kan ligga och gosa i sängen, med låt säga, mig. 

Så kommer hon upp.

Så fort hon ser att han ligger i sängen, för du må tro att hon blir överraskad, så skriker hon till, morrar, fräser, vevar, och så hoppar hon ned och går trotsigt stampande ned för trappan och ställer sig och jamar. 

Ikaros blir förstås, megasuper nyfiken, på varför hon står där nere och jamar (stupid). Så han hoppar ju förstås ned, rusar nedför trappen och letar efter henne. 

Under tiden, har den listiga damen, smugit upp för trappen, satt sig i hörnet av soffan, och när han spruttar förbi, hoppar hon ljudlöst ned från soffan och inte alltid lika smidigt upp i sängen. 

Men voila!

Kärringlist vinner alltid.

Dum som han är, sitter han kvar nere och jamar i sin ensamhet, men då har hon redan börjat snarka.

Vi säger så så länge!

Idag visade jag en dokumentär för mina elever.

Har ni 53 minuter över tycker jag att ni ska se den.

På Stadsmissionens pensionärskollo på Stenfasta har flera av gästerna passerat hundraårsstrecket. Alla berättar de om att de fortfarande har samma längtan efter kärlek, gemenskap och glädje när man har fyllt 100 år som när man var yngre. Många av dem sitter isolerade i sina lägenheter under året, de är för friska och pigga för att få hjälp av samhället men för gamla för att våga sig ut på egna upptåg. Och alla bär de på samma längtan, nämligen att få ha roligt tillsammans under två sommarveckor. I dokumentären möter vi människor som levt ett sekel, men har både livsgnista och humor kvar.

Varför finns det inget sånt här i Arvidsjaur?

Med sommaren kommer längtan

Eleverna bubblade av frågor rörande livskvalitet, döden och kärlek på äldre dar.

Fantastisk.

Väcker många känslor i en.

Gråt och skratt.

vi säger så så länge

Så här känns mitt liv.

Just nu,

I detta här.

Men jag vägrar tamejfan.

Jag vägrar fålla mig in i ledet.

Det sista som överger en är hoppet.

Vi säger så så länge.

Liten stod länge, länge framför kylskåpet igår.

Han särskådade något, väldigt noga.

Han stod där med händerna bakom ryggen, vägde från tå till häl.

Varför han stod där, fäste jag inte så stor vikt vid.

Jag tyckte om att se honom stå där.

I sin tanke.

Tänkande.

Tyst.

Jag satt på min stol i köket, och verkligen såg min Liten.

Så vänder han sig slutligen om och tittar på mig.

Han rynkar ögonbrynen och så säger han:

- Mamma, jag älskar och saknar min gammelmormor. Jag tror att hon längtar efter mig. Men hon är död nu. Så vi kan inte träffas mer. Men när jag sover, då kan vi träffas. I mina drömmar.

Så vände han på klacken och så var det förbi.

Jag skulle så gärna vilja berätta det för dig, gammstackarn.

Vi tänker på dig och saknar dig.

  Det var den här bilden han särskådade.

Nu har jag gråtit färdigt.

Vi säger så så länge.

Jäklar i havet vad veckan gick fort.

Pappan var hemma en hel vecka.

MiniLiten är frisk.

Men jag börjar undra om det verkligen var vattkoppor.

Det går nämligen svinkoppor på dagis.

Det är ju en hel annan femma.

Jag är inte helt övertygad dock.

Men det lär jag väl märka, om hon får vattkoppor igen, så var det ju alltså inte vattkoppor hon hade nu.

Skitsamma.

Hon hade prickar och det var inte särskilt najs.

Nu är hon frisk.

Idag ska jag på massage igen. Har fotfarande samma domningar i armen. (googlade igår, har mest troligt MS)

Men jag vet inte om hon är rätt person att lösa mina problem.

Hon tjollrar på om andning och stress, vilket säkert kan påverka min anspänning i nacke och axel.

Men det känns lite fel.

Lite för nära.

Ni vet, när någon annan tittar sådär på en och nickar och säger, ( med lite dialekt från södra Sverige, ganska mörk röst)

- Du har det ganska jobbigt privat, va? Visst? Mmmmm, släpp taget. Gråt, då lättar det. Andas med magen och gråt.

Men nej, jag har ingen gråt som måste ut. Du masserar så jävla hårt så ögonen tåras.

Jag gråter kors och tvärs mest hela tidn.

För att jag mår bra av det.

Det känns lite lättare efteråt.

Det som man har tyckt känts tungt.

Men nu ska jag gå å dricka en kopp kaffe å äta en bytta med kvarg.

vi säger så så länge.